Filmrecension: En andra chans

Skuld. Moraliska dilemman. Den danska regissören Susanne Bier gläntar gärna på dörren till de förbjudna rummen; där föräldrar lämnar sina egna barn för att rädda andras. Där människor slits sönder mellan andras förväntningar och egna lustar. I såväl "Efter bröllopet" som "Hämnden" står relationerna mellan människor i centrum, ofta insydda i en besvärlig intrig som förstärker spänningarna.

I "En andra chans" fortsätter Bier detta undersökande av mänskliga behov, skuld och - kanske framför allt - längtan efter att få ta hand om någon annan. Den rena kärleken till ett barn. Aldrig har spädbarn gestaltas så levande och individuellt som i denna dramathriller där vi får se hur den nyblivna pappan tillika polisen, Andreas (Nikolaj Coster-Waldau) kämpar för att hålla samman sin familj. Hans fru Anna (Maria Bonnevie) tycks bära på en rädsla inför föräldraskapet som Andreas inte delar. Ömheten lyser i hans ögon när han ser på deras son, Alexander. Närbilder på blå irisar, mjuka kinder och skäggstubb skapar närhet. Lugn.

Samtidigt en känsla av att något kommer att gå fel. I arbetet som polis gör Andreas ett tillslag i en lägenhet och möter en ohygglig verklighet. Från vackert morgonljus i en vitbäddad säng förflyttar vi oss till en trång och smutsig lägenhet där ett drogpåverkat par skriker på varandra medan deras nyfödda barn ligger och gnyr i gamla blöjor. Våldet hänger i luften och smutsen kryper i huden.

Så småningom vävs dessa världar ihop och det blir grumligt. Vem har rätt att avgöra någon annans öde? Förtjänar alla en andra chans? Frågorna är fler än svaren, tack och lov. Fotot är oklanderligt och utnyttjas till max för att förstärka dissonansen som ligger och gror genom hela berättelsen. Och även om intrigen nog främst är tänkt att spegla rollfigurernas dubbelhet så blir det också riktigt spännande. "En andra chans" hamnar någonstans mellan råbarkad vardagsrealism och psykologisk thriller, där mänskliga brister utmålas i ett obarmhärtigt och ändå sympatiskt ljus.

TT