Filmrecension: En flodhäst i tesalongen

Ted Wallace är en före detta poet som blivit teaterkritiker på äldre, försupna, dagar. När han saboterar en (visserligen outhärdlig) föreställning med utropet "Jag har inte sett någon värre skit på scen sedan 'Koprofili-musikalen'" får han sparken från sin tidning.

Men när en dörr stängs öppnas oftast en annan och vips uppenbarar sig en döende guddotter och ett mysterium av övernaturlig art presenteras. Med en whiskeyflaska stadigt i näven ger sig Ted av till godset Swafford Hall, där han är gammal vän till familjen.

Historien bygger på den brittiske komikern Stephen Frys roman "Hippopotamus" och flodhästen i fråga är just Ted Wallace själv - ett trögt odjur, djupt skeptisk och osentimentalt inställd till det mesta.

Han finner sig snabbt omringad av människor som desperat gärna vill tro på ett mirakel. De kallar honom blasé, som inte vill se livets potentiella storhet. Resonemanget påminner lite om det som Woody Allen brukar brottas med i många av sina filmer: Vågar vi tro på att livet, och döden, är större än vad vi kan se från vår lilla mänskliga horisont? Eller är det vi kan uppleva här och nu det enda vi har?

Med Roger Allam ("Trist, herr minister" och "Unga kommisarie Morse") som stadigt flodhästankare flyter historien på i maklig takt. "Det var förhoppningsvis ljudet av intrigen som tätnade" säger han just när man börjar undra vart den stundtals lite väl lössläppta händelseutvecklingen ska ta vägen. En sämre skådespelare skulle ha framställt en karikatyr men Allam levererar sina sarkasmer med precision.

"En flodhäst i tesalongen" är småkul och välspelad utan att bli helgjutet lyckad. Den där detektivintrigen tätnar aldrig riktigt och vissa sexspår i handlingen hade kanske mått bäst av att tonas ned. Men för fans av brittisk kärv humor är detta en sevärd film som utmynnar i den stabila slutsatsen att vi åtminstone borde göra det bästa vi kan av livet under den korta tid vi lever det.

TT