Filmrecension: Förvaret

Aina ler mycket men har trasiga tänder. Hon pendlar mellan hopp och förtvivlan medan hon försöker fördriva tiden i väntan på utvisningsbeskedet. Hon broderar en tomte, hon försöker lugna sin familj som blir mer och mer orolig för henne.

Hon är en av ett trettiotal personer som hålls inlåsta på obestämd tid i ett av Migrationsverkets förvar. Det är låsta lokaler som finns runt om i Sverige där man förvarar människor. De är inte fängelser eftersom man inte är där som ett straff, men de intagna får inte åka därifrån eftersom de då misstänks gömma sig eller vägra lämna landet i väntan på tvångsutvisningen. Därför hålls de i förvar i väntan på fortsatt besked.

I utkanten av Flen finns ett sådant förvar och långfilmsdebuterande Anna Persson och Shaon Chakraborty har som första dokumentärfilmare lyckats få tillstånd att filma där. Bilden de visar upp är inte vacker. Förvaret är ett sorgligt opersonligt uppehållsrum i ordets alla bemärkelser, komplett med pingisbord och rökruta, där tiden suger kraften ur både de intagna och personalen. Det blir en zombielik tillvaro för de inblandade där alla väntar, alla fruktar men ingen vågar göra eller känna någonting som har med framtiden att göra för det är helt enkelt minerad mark.

Den unge Sami försöker att få till små förändringar, som att få lunchen att vara lite längre. Men det är lönlöst. Han ger upp. Tjänstemännen Solveig och Sophie gör sitt bästa för att hålla anständigheten uppe. De uppmuntrar nedslagna intagna att ändå hoppas och vara starka för man vet aldrig. De försöker att piffa till kvällsmaten lite med en persiljekvist och kommer ihåg födelsedagar. Men de blir snabbt inkallade på möte och får veta att de gått långt över sina tjänstemannaroller och måste bli kyligare, mer distanserade, mindre personliga. De ska helt enkelt vara mindre medmänskliga.

"Förvaret" ställer därmed en väldigt viktig fråga. Vad blir man när man inte längre är en medmänniska?

TT