Filmrecension: Kungens hologram

Krisande medelklassmän på film hör inte direkt till ovanligheterna. Bill Murrays rollfigur i "Lost in translation" är ett lyckat exempel, och lejonparten av Alexander Paynes meritlista kryllar av dem. Huruvida rollfiguren Alan Clay är lika passivt-aggressivt utmejslad i Dave Eggers litterära förlaga som i Tom Tykwers filmatisering, vet jag inte. Men "Kungens hologram" frammanar sannerligen en del ångestfniss.

Tom Hanks spelar den livströtte amerikanen Alan, som lämnar en tuff skilsmässa och en dotter bakom sig i USA när han åker på försäljningsuppdrag i Saudiarabien. Det visar sig bli en större utmaning än han tror. Alans team förväntas stå stand-by med en säljpresentation för den saudiske kungen. I ett tält, utan wifi och utan luftkonditionering. Någon kung syns heller inte till. Samtidigt flåsar Alans chefer honom i nacken med ilskna telefonsamtal.

Alans verkliga problem är däremot av annat slag. En mystisk knöl och en panikångestattack leder till mötet med läkaren Zahra Haken (Sarita Choudhury).

"Kungens hologram" är en märklig film, inte riktigt värd mödan bortsett från Tom Hanks förmåga att fylla sin torftiga rollfigur med liv. Tykwer petar in både flashbacks och substanslösa långdistanssamtal i berättelsen, utan att de tillför något. Filmtitelns hologram - en tekniklösning som Alan Clays team försöker sälja till saudierna - utgör filmens röda tråd, men faller ganska snabbt i glömska. Mer rörande är Alan och doktor Hakens spirande förälskelse, hanterad med både trovärdighet och fingertoppskänsla.

Lika subtilt skildras inte filmens kulturkrockar, skeva och polerade på samma gång. Lite som hologrammet som till slut presenteras, i närvaro av kungen. Innan dess har man dock tappat intresset för hur det ska gå.

TT