Filmrecension: Love, Simon

I en mysig 80-talsinspirerad men ändå nytänkande ungdomsfilm kämpar Simon med sin stora hemlighet: Han är gay och vågar inte ta steget och komma ut. Simon konstaterar redan inledningsvis att hans liv är ganska bra.(TT)

Publicerad 13 juni 2018

Simon konstaterar redan inledningsvis att hans liv är ganska bra. Han bor i en trevlig förort, har lyckligt gifta föräldrar, en matlagningsbesatt lillasyster, en hund som heter Bieber och tre fina bästisar som han plockar upp i sin bil på väg till skolan varje morgon. Först stannar de till vid kaffe-drive-in-stället och köper islatte to go.

Välmående, polerat och lycklig alltså. Men Simon är homosexuell och vågar inte komma ut, knappt ens för sig själv. Tills det avslöjas på den interna skolbloggen att det finns en annan hemligt gay person på skolan. Simon tar anonymt kontakt. Tillsammans kan de kanske våga ta tag i sina liv och våga stå för vilka de är? Men vem är egentligen den mystiska mejlaren? Och vad ska Simon göra med de allt intensiva känslorna han känner för sin nya hemlige vän?

Annons

"Love, Simon" har en kul, lättsam ton och bygger på varenda ungdomsfilmskliché som har kultiverats hårt sedan John Hughes högtidsstunder på 1980-talet. Det är egentligen bara klicken elaka, populära tjejer som saknas.

I övrigt frodas de tokiga vuxna lärarna (Tony Hale är givetvis strålande som nere-med-kidsen-vicerektorn), de obligatoriska "stora-gesten"-kärleksförklaringarna, snärtig berättarröst, en lite tröttsam manuskonstruktion för att komplicera sakernas tillstånd samt poplåtar från en annan tid.

Men eftersom Nick Robinson är minst lika charmig som Matthew Broderick en gång var och komma-ut-temat känns så fräscht så funkar filmen överraskande bra. Faktum är att "Love, Simon" är en av de bättre ungdomsfilmerna på år och dar och när den verkligen briljerar är tonträffen hos de känsliga och smarta kidsen perfekt.

Framför allt finns här en gullighet som känns så befriande i en samtid där ungdomar och internetbaserad ungdomskultur ofta skildras som enbart utseendefixerad, destruktiv och ytlig. Tänk om unga faktiskt är kloka, tänkande människor, tänk om det faktiskt just nu växer upp en generation som är mer empatiska än vi tror? Kanske är den här filmen och dess budskap bara önsketänkande, charmig och mysig är den hur som helst.

Annons