Filmrecension: Nicke Nyfiken 3 - tillbaka till djungeln

Som vanligt får hans kompis Ted, mannen med den gula hatten, händerna fulla med att försöka hålla rätt på den livliga Nicke. Det är kanske inte så konstigt, Nicke är trots allt en apa. Men i den här konstellationen fungerar han mer som ett ställföreträdande barn, som hela tiden pendlar mellan att vara charmig och besvärlig. Ted är lite av en tråkmåns och vill mest ha lugn och ro och förmanar ständigt sin lilla apa.

Men uppfostringsförsöken landar platt och frågan är om inte det är lika så bra. Nicke är mer kompetent än mannen med den gula hatten kanske vill förstå. Det speglar vilken föräldra-barn-dynamik som helst och här är det, förmodligen till den tilltänkta målgruppens förnöjsamhet, oftast "barnet" som tar hem segern.

I "Nicke Nyfiken 3 - tillbaka till djungeln" blir Nicke rekryterad till ett rymdprojekt, för att åka till en satellit som reglerar en damm i djupaste Afrika. Översvämningshotet där är mycket allvarligt och en fjärrkontrollsliknande makapär måste lagas. Ett trivsamt rymdäventyr övergår så småningom till ett djungel-dito.

Den här rara sagan är behagligt tecknad, helt befriad från skrikighet och den cynism och kyliga humor som så ofta pressas in i barnfilmer nu för tiden. Här finns inga otäckingar med oklar agenda eller referenser som flyger ovanför målgruppens huvud. Men det betyder befriande nog inte att det blir segt eller tråkigt.

Filmen är full av äventyr, gullig musik och massor av lagom läskiga djungeldjur för de yngsta. Och så Nicke Nyfiken förstås. Han har hängt med i barnkulturen sedan HA Rey och Margaret Rey introducerade honom i bokform 1941 och trots den i grunden otidsenliga premissen - en apa hämtas från Afrika av en vit man i gul hatt för ett liv i storstan - håller han än.

TT