Filmrecension: Prästen i paradiset

När Kjell Bergqvist spelar huvudrollen är det naturligtvis lätt att per automatik börja lossa sin mentala slips och värma upp skrattmusklerna. Det står ju klart och tydligt i Bergqvists underförstådda kontrakt med publiken att han ska spela en grinig men rolig gubbe med hjärtat på rätta stället. Han får gärna ta sig en stänkare och slänga ur sig träffsäkra, sarkastiska kommentarer. Oftast brukar det bli kul. Men inte den här gången.

Bergqvist spelar den alkoholiserade, omoraliske Krister, eller "Mister Klister" som han träffande kallas av lokalbefolkningen i Phuket. Han leder den svenska församlingen där, men kyrkan som skulle byggas för dyra pengar finns inte ens. Detta uppdagas när en annan präst, spelad av Eva Röse, åker ner till paradiset för att styra upp en mottagning för den svenska statsministern.

Sedan följer en ganska platt, otajmad och segdragen historia som, med tanke på att den trots allt är inspelad i vackra Thailand, även rent bildmässigt är förvånande trist. Någon pliktskyldig snorklingsscen finns förvisso, insprängd mellan bilder på prästens sunkiga rum och ett produktplacerat hotell.

Eva Röse kämpar också på i motvind, i en av filmens många papperstunna biroller. Nu måste ju typer i lättsmälta komedier givetvis inte vara under av nyanser och mångsidighet. Men man måste gilla dem. Ta bara Sven Melanders Berra i "Sällskapsresan" eller David Hellenius äventyrsjunkie i "En gång i Phuket".

Ett stort problem här är att prästen aldrig blir älskansvärd, ett grovt brott mot det där publikkontraktet. Filmskaparna försöker visserligen i lösryckta scener hävda hans stora hjärta och medmänsklighet men konstruktionen är klumpigare än en storvuxen västerlänning i en tuk-tuk. Och den känslan vilar tyvärr över filmen i stort.

TT