Filmrecension: Red army

Under 1970- och 80-talen var inställningen i både öst och väst att olika sätt att leva på i princip stod på spel varje gång det var landskamp. När den sovjetiska superfemman Vjatjeslav Fetisov, Alexej Kasatonov, Sergej Makarov, Igor Larionov och Vladimir Krutov krossade allt motstånd med sitt eleganta, sammansvetsade spel fungerade de också som en strategisk förlängning av militären och den sovjetiska propagandan.

Spelarna tränades hårt elva månader om året och i "Red army" beskrivs rappt och underhållande hur den tongivande tränaren Anatolij Tarasov utvecklade en spelstil som gränsade till konst och hur de främsta talangerna målmedvetet gallrades fram. "Riktiga män spelar hockey. Fegisar spelar inte hockey" sjöng gosskörer i tv. KGB skickade givetvis med agenter så att spelarna inte skulle hoppa av i väst.

Den främsta rösten i filmen är den gamle lagkaptenen Vjatjeslav Fetisov, som först blev en nationalhjälte men senare politisk fiende till regimen. I sin första intervjuscen ger han regissören Gabe Polsky fingret så att vi snabbt ska förstå att han minsann gör som han vill. Så småningom berättar han att han aldrig varit så lycklig som när han fick spela under glansdagarna. Att han är nationalist och senare blev sportminister under Putin väcker frågor men vem han är i dag är svårt att säga. "Jag är politiker numera", säger Fetisov avvärjande när han får en brännande fråga.

De som har sett tv-dokumentären "CCCP hockey" (2004), gjord av Malcolm Dixelius och Bengt Löfgren får möjligen en del repetition, för oss andra blir "Red army" en stundtals häpnadsväckande, rolig och obehaglig tillbakablick på en tid som känns avlägsen, trots att det inte är så länge sedan.

TT