Filmrecension/ Run all night

Sedan "Taken"-nytändningen i karriären bär den produktive Liam Neeson den åldrande actionmannamanteln med bravur. I olika versioner spelar han pressade män med en aura som paradoxalt nog antyder ett hjärta på rätta stället och en dödlighet i paritet med ebola.

Neeson är oftast bättre än själva filmen och detta är inget undantag. Hans Jimmy har mördat sig genom karriären och på ålderns höst är han på dekis och plågas av dåligt samvete. Hans boss Shawn (Ed Harris) har i alla fall på ytan blivit rumsren men innerst inne verkar de båda sakna den gamla goda tiden i New Yorks undre värld.

Jimmy har dålig kontakt med sin son Michael (en stabil Joel Kinnaman), som lever ett vanligt liv. Han råkar komma emellan då Shawns son Danny klantar sig med några knarkhandlande albaner, som minsta barn fattar att man inte ska skämta med. När Michaels liv hotas av Danny sätter Jimmy en kula i Dannys hals och eftersom alla inblandade lever enligt en tröttsam ett-öga-för-ett-öga-logik har han därmed signerat sin egen och Michaels dödsdom.

Regissören Jaume Collet-Serra och Liam Neeson har gjort två habilt underhållande filmer ihop tidigare, minnesförlustthrillern "Unknown" (2011) och flygplansdeckaren "Non-stop" (2014) men den här gången blir det aldrig särskilt spännande. I den helmanliga värld som filmen utspelar sig i pågår flera urtrista fader-son-dramer som aldrig engagerar. Spåret om dinosaurier till gangstrar är mest intressant, där finns lite bubblande "Maffiabröder"-potential, men veteranerna Ed Harris och Liam Neeson får för lite utrymme för sin nostalgitripp. Ambitionen verkar vara att göra något fräckt, modernt av en b-filmsstory och "Run all night" försöker med sin överrörliga kamera att skapa ett dynamiskt löpsteg men faller snabbt in i en standardlunk utan överraskningar.

TT