Filmrecension: Sauls son

Med ett rött kryss på ryggen sicksackar Saul Auslander (Géza Röhrig) mellan nyanlända män, kvinnor, barn - familjer - vars sista anhalt är koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau i Polen. "Ni ska alla få arbeta och få bra betalt. Vi behöver snickare, timmermän, murareâ?¦ Kom till mig när ni har duschat och ätit soppa", ropar en tysk soldat medan fångarna klär av sig.

Insikten om att de aldrig kommer få smaka på den där soppan - och Sauls likgiltiga ansikte när bankandet börjar inifrån gaskammaren - avslöjar att detta inte är en berättelse där ljuset glimmar i tunnelns slut. Det är berättelse om överlevnad, och under vilka grymma villkor judiska fångar dog - eller överlevde.

Saul är själv en fånge och ingår i gruppen som kallades Sonderkommando. Nazisterna tvingade vissa judar att medverka till sitt eget folkmord i utbyte mot en klen, men inte desto mindre övertygande tröst: ett par extra månader i livet innan de också avrättades. En premiss som i László Nemes film (men också i verkligheten) ger upphov till rymningsplaner.

Men "Sauls son" är ingen "prison break"-historia om upproriska hjältar. Tvärtom är det en nära två timmar långsam "erfarenhet" inifrån dödslägret. Genom att placera kameran nära Sauls ansikte alternativt ryggtavla skapar den ungerska långfilmsdebutanten László Nemes - protegé till landsmannen Béla Tarr - en desorienterad närhetskänsla.

Det är som om László Nemes vill picka hål på den dramaturgiskt perfekta berättelsen om Förintelsen som vi har sett ett antal gånger förr. Ta bort den sista barriären mellan fiktion och verklighet. Som en parallell till Sauls önskan att ge en pojke - som först hittas levande i gaskammaren, men kvävs till döds av en soldat - en hederlig begravning är filmen själv sprungen ur ett behov. Att visa medmänsklighet trots att utsikterna är hopplösa.

TT