Filmrecension: Spy

Den CIA-anställda skrivbordsagenten Susan Cooper är en riktig klippa. När hennes snitsiga kollega Bradley Fine (Jude Law) är ute på fältet sitter hon bakom en skärm i en mycket oglamorös källare och guidar honom genom en hörsnäcka. Efter utfört uppdrag får han all kredd medan hon hämtar hans kemtvätt. "Kvinnor", utbrister CIA-chefen (Allison Janney) trött när Susans "nämen- inte-ska-väl-lilla-jag"-attityd blir galet självutplånande.

Men snart spottar Susan upp sig. Hon får lämna sin trygga men begränsande plats i källaren när ett portabelt kärnvapen är på vift genom Europa. Till skillnad från sina tuffare kollegor utrustas dock Susan inte med häftiga bilar och sexiga nya identiteter när hon ska ut på fältet. Hon tilldelas ett kattkvinno-alias, får med sig agentversioner av laxativ, tåsvampsprej och ett storpack våtservetter, samt direktivet att "se och rapportera". Men det ska snart visa sig att Susan kan mer än så.

Melissa McCarthy är perfekt i rollen som den älskvärda, irriterande, skickliga och klantiga Susan. Det är befriande att se henne i en roll som inte (bara) innebär att vi ska skratta åt henne, som i exempelvis den kalla "Identity thief". Oväntat nog är Jason Statham enormt festlig som passivt aggressiv ratad machoagent. Svenske Björn Gustafsson dyker också upp i en liten men skojig roll.

Filmen är för lång och ojämn men samtidigt skönt full av fånerier. Att kvinnor får ta plats på det här sättet i en bred komedi är (fortfarande) banbrytande. Regissören Paul Feig skakar om gamla föreställningar om vem som får vara rolig, och hur, i varje film han gör. Även om han fortfarande inte har toppat "Bridesmaids" (2011) känns det ändå mycket lovande att de briljanta komikerna Melissa McCarthy och Kristen Wiig ska vara med i hans kommande version av "Ghostbusters". Härligt att Hollywood äntligen vet vilka de ska ringa!

TT