Filmrecension: Zoolander 2

Derek Zoolander och hans kollega Hansel, två löjligt attraktiva manliga modeller, tog världen med storm för 15 år sedan.

Efter några allvarliga kriser, som fått dem att tvivla på sina identiteter, har de nu dragit sig tillbaka från modescenen. Men när den eurotrashiga modedrottningen Alexanya Atoz (ljuvligt stelt spelad av Kristen Wiig som kanaliserar sin inre Donatella Versace) kallar i ett "Star wars"-klingande hologram hoppar modellerna in i närmsta Uber och beger sig till Rom.

Ungefär så här långt in i filmen har man det ganska nostalgimysigt med Derek och Hansel. Man har också kunnat småfnissa åt faktumet att Justin Bieber lämnar jordelivet i en perfekt blue steel-pose. Innan äventyret är slut har ett par viktiga faderskapsfrågor retts ut och Derek får chansen att åter visa att kraften är med honom.

Kiefer Sutherland som sig själv och Benedict Cumberbatch som androgyn ny it-modell är fina små presenter till publiken när hysterin på duken tilltar. Will Ferrell är också roligare än på länge när han återvänder till rollen som modeterroristen Mugato, som inledningsvis sitter inspärrad i EU:s högsäkerhetsfängelse för modebrottslingar. Men "Zoolander 2" är också den milda uppföljarbesvikelse de flesta gamla fans förmodligen innerst inne räknat med.

För hur gärna man än vill det så räcker inte ett par roliga ideér på en post-it-lapp för en hel film. Kanske för att driften med modevärlden inte känns helt träffsäker längre. Blue steel-inspirerade poser är allmängods på Instagrambilder världen över. Och själva grundpremissen, att man ska skratta åt manliga bimbor, är inte heller upphetsande kul så här 2016.

"Zoolander 2" är därmed inte sagt något lidande. Mer en halvdum, småkul rulle, som tiden har sprungit ifrån en aning.

TT