Kulturkvinnan: Radikal dramatikerstjärna

I skuggan av andra gjorde hon storverk som aldrig riktigt fick det erkännande de förtjänade eller som glömts bort. Med start i sommar får kulturkvinnan en plats i solen. Denna vecka: Alfhild Agrell. Kritikerrosad, uppmärksammad och uppskattad.(TT)

Publicerad 10 juli 2017

Kritikerrosad, uppmärksammad och uppskattad. Alfhild Agrell var en av 1880-talets starkast lysande dramatikerstjärnor. Hennes radikala pjäser om jämställdhet, moderskap och sexualmoral drog fulla hus på Dramaten - och spelades under det decenniet fler gånger än Strindberg.

Inskriven i den svenska moderna litteraturhistorien blev hon däremot inte utan har länge varit oförtjänt undanskymd och bortglömd. Först 100 år efter Agrells glansdagar började hennes verk att uppmärksammas igen. Och under 2000-talet än mer.

Annons

Stark reaktion

Regissören Jenny Andreasson satte till exempel år 2007 upp Agrells genombrottsverk "Räddad", om vägen ut ur ett dött äktenskap. Premiären på Östgötateatern följdes av en hyllad Sverigeturné i samarbete med Riksteatern.

Jenny Andreasson minns den första läsningen av manuset tillsammans med skådespelarna som en intensiv upplevelse.

””

År 1882 när "Räddad" hade premiär på Dramaten blev den hyllad men ansågs också kontroversiell och en del anklagade felaktigt Agrell för att plagiera Ibsens "Ett dockhem". Hon hymlade inte med att Ibsen var en inspirationskälla, pjäsen är snarare ett svar eller en kommentar på hans kvinnosyn.

"Rucka på världen"

Ojämlikhet är ett tema även i "Ensam" som Jenny Andreasson sätter upp på Dramaten i höst, med bland andra Thérèse Brunnander och Karin Franz Körlof i rollerna.

Handlingen kretsar kring oskrivna samhällsregler och hedersnormer. Thora är ogift och när hennes dotter Yngva ska gifta sig sker det på ett villkor: Att även Thora ska gifta sig. Hon vägrar, dottern lyckas gifta sig ändå men säger upp kontakten med sin mamma och Thora blir ensam kvar.

””

Eviga frågor

Att undanskymda dramatiker som Alfhild Agrell börjat uppmärksammas igen tror Jenny Andreasson dels beror på att det finns ett sug efter att utvidga vår klassikerkanon med nya berättelser. Och dels för att pjäserna - ett sekel senare - fortfarande är aktuella.