metal-joel

Det är en svartklädd, långhårig kille som har sjunkit ner i Ungredaktionens blå soffa. Joel Sandström, 19 år, från Bredhult ser ut som om han gillar metal. Han drar handen genom håret och pratar om kyrkbränder, undergenrer och gosig soffmusik. Det han lyssnar på själv, framförallt black metal, är dock allt annat än gosig.

- De flesta tycker nog att det mest är skrammel. Black metal är något som man måste komma in i och lära sig att gilla. Första gången blir de flesta ganska avskräckta. Men om jag köper en ny skiva måste jag också spinna den flera gånger innan jag börjar gilla den, men sedan blir den också bara bättre och bättre.

För en vecka ska Joel låna Oskars skivsamling och då blir det istället reggae för hela slanten.

- Det ska bli jävligt spännande. Jag har inte lyssnat så mycket på reggae, men det som man har hört är ungefär som gosig soffmusik - lite hissmusikaktigt. De som jag känner som lyssnar på reggae är lite lulliga. De lunkar mest runt.

Hur det ska gå för Joel återstår att se. För honom är inte musiken bara ett sätt att koppla av på, utan också en form av utagerande.

- Metal bygger mycket på människors underliggande känslor, hat och sånt. Det är en central bit. Jag lyssnar på det för att få ut det jag samlat på mig under dagen. På så vis är det nog ganska nyttigt.

Medan Joel själv verkar vara ganska lugn över att avstå från metal i en vecka, tror han att Oskar kommer att få det kämpigare.

- Det ska bli spännande att få se Oskars reaktioner, om han klarar av det eller bryter ihop totalt. Jag tror att jag kommer lyssna på enbart reggae för annars blir det nog ingen effekt. Man får inte backa undan för nya saker.

Joel och Oskar byter skivor innan vi skiljs åt. Nu har de båda en vecka full med, för dem, alternativ musik framför sig. När vi ses en vecka senare, på Joels rum verkar reggaeveckan ha gått bra.

- Ganska bra. Några gånger har jag verkligen känt suget efter att sätta på en metalskiva. Man har vaknat och allt har varit skit och då kan man inte spola bort det med musiken.

Han sitter på golvet och gestikulerar. Rummet är mörkt, med detaljer som kedjor, sågklingor och stora mörka målningar gjorda av Joel på väggarna. I en gedigen skivsamling återfinns både black-, death-, trash- och heavy metal "men förhoppningsvis ingen power" som han uttrycker det själv.

Har din bild av reggae förändrats efter den här veckan?

- Inte så jättemycket. Jag trodde att det skulle vara mer strikt. Till exempel JR Kelly som brast ut i clean-sing mitt i en låt. Men jag tycker det var ganska så bra att veta att det inte är superstrikt.

Och även en metalkille verkar kunna finna både favoriter och band som inte faller så mycket i smaken bland reggaeplattorna.

- Scientist var jävligt seg. Det kändes som om hela skivan var en enda långsam låt. Inga berg och inga dalar.

Anna Nyberg

reggae-oskar

Oskar och reggae - en kärlekssaga. För så är det verkligen, lyssnar man på reggae non-stop hela dagen utan att få nog är det något speciellt. För Oskar Holmqvist från Lenhovda är reggaen verkligen det allra bästa.

Vad är det du gillar så mycket med reggae?

-Det är ganska lätt egentligen, reggae ger så mycket kärlek. Musiken andas liksom harmoni, och kan användas inom så många olika områden. Det finns baktakt för alla tillfällen. Man kan säga att mina hjärtslag går efter baktakten. Jag mår ofattbart dåligt utan den.

Om reggae förmedlar kärlek och förståelse, måste väl motsatsen vara mörk metal.

Vilka är dina förutfattade meningar?

-Det lilla jag hört tidigare var väldigt brutalt. Mycket blod, mörker och en vilja att bränna kyrkor. Men samtidigt ska det bli intressant att se om jag ändrar uppfattning, alla musikstilar har enligt mig sina fördelar.

En vecka senare verkar det intensiva metallyssnandet inte ha lämnat några synliga spår.

Oskar är sig lik när jag träffar honom på Skåres, inga nitar eller dödskallar visar sig på hans rätt avslappnade uppenbarelse, inget vildsint eller upprört vilar i blicken. Han är precis lika lugn som innan skivbytet.

Så hur har det gått, Oskar?

-Jag tycker det har gått bra, men det känns som en vecka inte är tillräckligt för att bilda sig en uppfattning om en sådan här sak. Redan när jag gick med på att byta visste jag ju att det inte var min musiksmak, men jag försökte ge det en ärlig chans. I början var det enbart jobbigt, det var så olik musik från vad jag är van att lyssna på. Det skar sig i huvudet och var nästan outhärdligt, men efter ett tag vande sig öronen.

Har du börjat förstå tjusningen med metal?

-Till viss del, alla musikstilar har ju sina guldkorn. Det kommer aldrig att bli min stil, men det var intressant att lyssna lite noggrannare innan man avfärdar det helt. Men i övrigt har det väl inte gett mig någon djupare insikt i metal. Däremot har jag insett hur stor betydelse reggaen har för mig, utan den har jag mått dåligt. Jag är djupt tacksam för att den finns, det känns tryggt på något sätt.

Vad är den största skillnaden mellan reggae och metal?

-Det är så pass olik musik att det är svårt att jämföra. I metal har åtminstone jag svårt att höra texterna, det enda som känns är energin i musiken. Reggae däremot blandar finstämda melodier med kraftig baktakt och har ofta ett djupare budskap med sina texter. Det känns lättare att ta till sig musiken, den sjunker in på ett helt annat sätt och ditt hjärta anpassar sig efter takten.

Anton Lind