försvinner i demomängden
Det är inte lätt att höras i demodjungeln. Speciellt inte om man ägnar sig åt ett väl beprövad koncept. Welkin and the Janglers självbetitlade demo bjuder verkligen inte på något revolutionerande, varken vad det gäller låtmaterial eller utförande. Det är tvåstämmig skönsång ackompanjerad av akustisk gitarr, ibland kryddat med munspelsolo. Med de tre ingredienserna krävs det verkligen att man lyckas göra något som sticker ut för att inte riskera att drunkna i den mängd av män och kvinnor som framför sina låtar till enbart akustisk gitarr i singer/songwriter-genren. Ofta är det tyvärr precis vad de två Växjöborna Peter Lindström och Pontus Sandevärn i Welkin and the Jangler gör, försvinner i mängden.
De tre spåren Avoid, Feelin' so small och Blast from the past som alla är av den lugnare varianten flyter ihop till en enda lång, långsam massa och är bortglömda i princip så fort sista ackordet klingat ut. Bättre är det då de levererar upptempolåtar som den korta, men intensiva The msn song och My imagination. Bäst är framför allt gungiga inledningsspåret Chili in the end vars refräng är tillräckligt catchy för att fastna på hjärnan för resten av dagen efter en genomlyssning och även avslutningsspåret Monster lyser klart.
Men trots en hel del bra låtar känns skivan ändå lite lam. Vissa spår är lite för lika och gitarrspelet brister på sina ställen med skorrande strängar. Demon hade vunnit på att kortas ner från att innehålla tio låtar till att bjuda på fem-sex där vartenda spår i stället är riktigt bra. Här och där är det dessutom inlagt små tabbar som förmodligen ska och också ger ett lite opolerat intryck och det hade kanske funkat som en charmig detalj på en clean skiva utan minsta knaster för övrigt, men nu understryker det mest att Welkin and the Jangler faktiskt är en demo och inte ett utgivet album.
