Och så var det det här med balen. Aldrig i livet säger en kompis och spyr på hela grejen. Inget äckligt vara-prinsessa-för-en-kväll för hennes del. Någon annan ser den som en av de stora tilldragelserna i livet och har drömt om balen sedan första gången Askungen hördes sucka "alldeles ... alldeles underbart".

Själv var jag helt säker på att jag inte skulle gå. Att äta stel middag och dansa ännu stelare vals som uppväcker svettiga gympasalsminnen och dessutom betala fyrahundraåttio spänn för kalaset kändes inte överdrivet frestande.

480 spänn - f e m The Smiths-skivor, om man vill ha lite perspektiv. Ärligt talat, kan det vara värt det?

Dessutom verkar hela grejen innebära en hel del meck just den perioden i ens liv då man inte har tid för extrameck. Vårterminen i trean är sjukt stressig redan som det är, att sedan lägga en massa tid på balförberedelser är inte prioritet ett. Bara att fixa klänning kan ju bli ett hur stort projekt som helst. De allra mest extrema ritar upp klänningen och syr den själv. Har man som jag ingen lust att lägga ner avsevärd tid och möda, och dessutom en väldigt otajt relation med symaskinen, så är i alla fall detta alternativ helt uteslutet.

Förutom att det är dyrt och tar tid så finns det ju andra skäl att inte gå på balen. Att balen är en rätt könskonserverande tillställning till exempel. Plötsligt förväntas jag som tjej inte kunna gå själv utan att ha en stadig frackbeklädd arm att hålla i, och antagligen har jag glömt hur man sätter sig ner om ingen drar ut stolen för mig. Flickorna ska vara söta och pojkarna stiliga. Hej artonhundratal. Dessutom kravet på att allting skulle vara perfekt, från håruppsättning till färgmatchning. Balen, nej tack.

Men så ändrade sig lite saker. En mor som när hon hör att dottern inte tänker gå i blotta förskräckelsen lovar att stå för halva balkostnaden. En mormor som partypinglade runt någon gång på femtiotalet löser balklänningsproblemet med ledordet recycling. Och en insikt om att det blir vad man gör det till. Jag behöver inte förvandla mig till en leende nickedocka bara för att en leende nickedocka var det charmigaste man kunde vara på den tiden då ungdomarna gick på bal i stället för rockklubb. Eftersom ingen varit på bal innan eller vet riktigt hur det ska gå till kan man ju droppa de föreställningar och etikettsregler som känns mindre roliga. Då behöver det inte vara så viktigt heller att allting blir perfekt, vare sig det gäller balklänning eller bordsskick.

Det är inte världens viktigaste grej och det kommer inte bli Den Största Kvällen I Mitt Liv. Men det kanske är lite kul. Det kanske känns lite bra att ha varit där och gjort en grej med människor som man kanske inte kommer att träffa igen förrän en sunkig klassåterträff om tjugofem år som ingen ändå kommer att gå på. Så jag lämnade trots allt in den där anmälningsblanketten. Hej bal.

Och blir det riktigt riktigt tråkigt. Ja då kan man ju alltid i efterhand roa sig med att sitta och dissa balen. Och det är ju onekligen roligare att göra om man vet vad man talar om.

Frida Kongstad

frida.kongstad@smp.se