Konsten att överleva en lördagskväll i Växjö

Ett minfält av skor när jag försöker ta mig in genom hallen. De omyndiga tonåringarnas trognaste vän, smuggelspriten Saranoff. Och så ljudnivån, förstås. En maxad stereo med Magnus Bäcklund som förtvivlat försöker få en syl i vädret bland allt skratt och skrik från de omkring femton tjejer som festar.

Där har ni de första intrycken. Alla regler för en typisk ungdomlig privatfest följs alltså närmast pedantiskt i det där föräldrafria huset i Hovshaga.

Det som gör mig mest illa är förvånande nog inte den tresiffriga decibelnivån på ljudet, jag är väl härdad från konserter och replokal I guess. I stället är det den där Saranoffen. Jag borde få flashbacks, men mina möten med Saranoffen har ironiskt nog mest resulterat i motsatsen; minnesluckor. Och det är väl där nånstans mina dåliga associationer ligger är jag rädd.

Nästan alla har varit där. Föräldrar köper inte ut, ens äldsta kompisar har inte hunnit bli 20 ... Tja, det behövs inget tredje skäl för att ta till den sämsta smuggelsprit man kan få tag i.

I början har man ett spel på bordet, en spelplan betitlad "Ölspelet". Jag har upplevt det själv, men aldrig med en seriös spelplan. Visste inte ens att det fanns. Men tjejerna lägger snabbt ner det och övergår till version 2.0, den som breakade mer internationellt; man tar en kortlek, drar ett kort och dricker så många klunkar som siffran visar. Typ.

Det som jag fascineras mest av, och det håller i sig hela kvällen, är ändå tjejernas extremt glada humör. Alla verkar ha precis jävla skitkul.

Och inte blir stämningen sämre efter nästa lek kallad "Jag har aldrig". Den går till ungefär så att man säger "jag har aldrig ...", och sen följer en sats om nån sexuell erfarenhet. Har man då upplevt det som föreslås, då dricker man en klunk.

Och sex är, som på många förfester, ett välkommet samtalsämne. Tjejerna befinner sig i den där åldern där det kan skilja mycket i erfarenhet från person till person, vilket gör att de mest erfarna rycks med av sin särställning och agerar seriösa föreläsare. Väldigt underhållande.

En tjej som är oskuld, uppenbarligen med danskt påbrå, finner föreläsningen intressant och utbrister;

- Jag är sexuellt frustrerad! Jag måste knulla, det ligger i det danska släktet!

De försöker dessutom få med mig i leken, och hur frestande det än är att helt nykter avslöja sitt sexliv bland en massa, visserligen härliga, men för mig dock helt okända tjejer, så väljer jag att avstå.

Annars handlar diskussionerna ganska mycket om sprit. Det lika klassiska som tragiska snacket om hur full man varit. Något odödligt citat ger det i alla fall alltid.

- Jag har ett jävligt öppet förhållande till min familj. De vet allt om mig, förutom hur mycket jag dricker. Då skulle de slå ihjäl mig.

Jag har varit på festen i snart en och en halv timme, klockan är lite över nio, och den första tjejen har däckat i soffan i rummet bredvid. Årets melodifestival-cd går på repeat, på en volym så hög att man saknar den tiden då man hade trumhinnor.

Snart är det dags för en del tjejer att förflytta sig tvärs över gatan, där killarna i kvarteret har fest.

Där inne är det lite mer typisk killfest. Några sitter mest och glor på tv, några spelar på ett Nintendo som antagligen värderats högt i Antikrundan, och några umgås med tjejerna.

Med andra ord var det betydligt gladare miner och högre feststämning inne hos tjejerna, och vi återvänder snabbt.

Väl tillbaka hos tjejerna så har förfesten mer övergått i dans och allsång. En karaoke-dvd med, jodå, svenska schlagers och andra kultlåtar rullar inne i tv-rummet.

Uttrycket att tjejlyssna, alltså att höra en låt om och om igen, kan kanske vara lite stridande mot feministdebatten, men nu har jag upplevt det med egna öron.

Ett par killar kommer in och står och ser på. De försöker nog hålla nån sorts cool look tror jag. Jag antecknar det, men när jag kollar upp igen står de i mitten av klungan och skriker med till Jag vill vara din Margareta. Nice.

Allsången är skrämmande falsk, men det får man väl ta på en fest. En sak dock; ska man ge ut karaoke-dvd:s med schlagerklassiker så måste Pling, G:son och de andra sluta att inkludera tonartshöjningar i sista refrängen. Arma öron ...

Klockan blir snabbt tio, och eftersom det framkom i "Jag har aldrig"-leken att de flesta inte kysst en annan tjej någon gång, så blir två av dem en erfarenhet rikare ganska omgående.

En check så att alla är med följer, och därefter viktiga dialoger som;

- Är du snefull?

- Javisst, jag bangar inte. Jag bangar aldrig, förklarar en ständigt glad tjej som är ett typexempel på en av de som verkar ha sådär riktigt jävla kul.

Transporten ner till stan och Oléo sker genom en uppringd 50-årig man som kör tre rundor fram och tillbaka för att alla ska komma dit. En del orkar dock inte vänta och ligger bokstavligen på knä och ber ett medelålders par som kör förbi om skjuts.

Vi kommer in på Oléo allihop, förutom den tjej som jag tidigare fört kontakt med och som var typ ansvarig för reportaget från tjejernas sida. Hon fick i sig för mycket på förfesten och kunde inte följa med. Efter att ha spanat in Växjös avloppssystem lite närmare genom toaletten så blev det lite mer hemfärd och lite mindre Oléo för hennes del.

Inne på Oléo är stämningen på topp hela tiden. Det är glada miner, mer spontan och lycklig än tekniskt korrekt dans och ett ständigt överflöd av energi. Det är faktiskt riktigt kul att kolla på.

Att försöka följa 15 tjejer inne på Oléo är väl typ lika lätt som för en fåraherde att följa sina skock, efter det att de slaktats, blivit jackmaterial och skickats runt till världens olika köpcentra. Men det underlättar ju klart för mig när jag direkt ser att två av dem är uppe på högtalaren och dansar.

Det första jag gör är så klart att tappa bort dem allihop när jag hänger in jackan. Och den förste av dem jag möter kommer springandes med en kille i handen. Hon bara pekar på mig och skrattar.

I tell you, känner ni att ingen lägger märke till er ute, ta med ett anteckningsblock. Det är kanske inte så mycket sex appeal, snarare töntigare än det mesta, men fy fan vad folk glor.

I övrigt är det nåt sorts Hawaiitema och dj:n har så falska medsångsförsök att jag inte saknar mina trumhinnor längre. Uppmaningarna till killarna att föreställa sig att man är i Rio där det finns sol och framför allt nakna brudar tillhör också det pinsammare man hört. Komiskt nog är det först när den trettionånting-årige dj:n slänger ur sig sånt som jag verkligen känner mig vuxen och mogen på 16-års-Oléo.

Annars är det passiv rökdoft så att man kan få cancer för mindre och luft som innehåller mer hångelstämning än syremolekyler.

Tjejerna förklarar flera gånger för mig på kvällen vilket stort och härligt kompisgäng de är, och framåt ettsnåret har faktiskt nästan alla stabiliserat sig på samma ställe på dansgolvet. Och leendena på läpparna hänger med som om det vore Pepsodentreklam.

Snart är Oléokvällen slut, och de flesta drar sig hemåt direkt, medan ett fåtal uppsöker McDonalds.

De flesta tjejerna är nöjda med kvällen, och har tagit sig igenom ännu en lördagskväll. Däremot var det svårt att fråga alla om omdöme eftersom någon inte ens made it to Oléo från förfesten, men troligtvis kändes den kvällen lite mindre lyckad.

Och så är en typisk lördagskväll slut för ungdomarna i och omkring Växjö. Den kan ha sina fördelar såväl som nackdelar, men en sak är säker; det är ungefär så här den ser ut.

Hur en typisk söndagsmorgon ser ut kanske ni kan räkna ut själva.

Emil Persson