om att hitta tillbaka till livet

Iskristallerna ligger i drivor utanför och reflekterar alla solstrålar in genom köksfönstret. På något sätt får man en känsla av att Jannas självbiografi trots sitt tunga innehåll förmedlar hopp, att ljuset går att nå även om ett liv är till synes kolsvart.

Redan vid Jannas födsel började allt gå fel, hon föddes för tidigt och med hjärtfel.

- Man kan säga att jag dog tre gånger den första tiden efter födseln, men varje gång fick de liv i mig igen.

Efter det gick allt fel. Familjeproblem, mobbning och misshandel i skolan, svårigheter med pluggandet på grund av dyslexi, hennes mamma som blev sjuk.

- Hon hade varit sjuk i flera år och dog till slut i sömnen. Då bara brast allt, ingenting fungerade och jag fick panikattacker och skar mig i armarna, berättar Janna, som i dag är 19 år.

Hennes relation till pappan blev bara sämre, och några månader efter mammans död flyttade hon hemifrån, 16 år gammal. Tiden som följde var för Janna bara en tid av mörker, överdoseringar av smärtstillande och ständiga självmordsförsök ledde till ett flertal besök inom psykiatrin och till sist blev hon tvångsintagen.

- Sjukvårdare hittade mig hemma i soffan i färd med att skära halsen av mig. Polisen tog kniven från mig med våld.

Janna berättar sin historia med en röst som tydligt skvallrar om allt hon gått igenom. Glöden som annars färgar en persons röst är som bortblåst, kvar finns bara en tyst ton som inte en enda gång ändrar läge, inte ens när hon berättar om sitt sista riktiga självmordsförsök.

- Jag hade haft personal som vakat över mig dygnet runt i flera veckor när jag försökte strypa mig själv under täcket med en sladd. När övervakaren upptäckte det var mitt ansikte redan helt blått, antagligen var det rätt nära den gången.

Tiden där efter blev vändpunkten för Janna, upprepad elchocksterapi gjorde att hon började må bättre, och efter åtta långa månaders tvångsvård skrevs hon ut.

- Elchockerna var jobbiga, men de fungerade faktiskt, och när jag väl kom ut fick jag den här lägenheten och ett jobb.

Det behövs bara en snabb runda i lägenheten för att få en känsla av hemtrevnad, bilder på husdjur och på vad som antagligen är familjen, hänger här och där på väggarna och förstärker känslan ytterligare.

Men familjen har hon egentligen ingen kontakt med längre, trots att en stor del av boken handlar om just dem.

- Nej, boken handlar inte bara om mig och min uppväxt, familjen och framför allt min mamma har en stor del i det hela, det var ju trots allt hennes död som ledde fram till att jag började skriva.

Exakt varför hon började vet hon inte, mer än att det hade med mamman att göra, ett behov av att förstå allt som har varit och det som är verkar ha betytt en hel del.

- Skrivandet hamnade på is till en början på grund av allt runtom, och det var först när jag blev tvångsintagen som det kom i gång igen, därför ändrades grundtanken lite. Då skrev jag mer för att visa andra att det finns en väg tillbaks, både för att ge tips till anhöriga och personer som har det tungt, och att ge hopp.

Trots sin tydliga målmedvetenhet medger hon att det var jobbigt att skriva så personligt, att lämna ut hela sitt liv sådär för alla att beskåda.

- Ja, det var svårt, men jag ångrar ingenting, det hjälpte mig trots allt att acceptera det som varit och gå vidare. Innan kunde jag till exempel inte ens besöka mammas grav, det kan jag nu.

Sorgen efter mammans bortgång återkommer ständigt i Jannas berättelse, och det kommer inte direkt som en överraskning när denna kommer upp som delförklaring till varför allt gick som det gick.

- När mamma dog gick det helt enkelt inte längre. Kanske hade det blivit som det blev ändå eftersom jag bara tagit emot under hela mitt liv med mobbningen och allt, men mammas död blev det utlösande. Jag har verkligen lärt mig hur viktigt det är att ta emot den hjälp man får, utan den hade jag nog varit död i dag.

Janna har själv gett ut sin bok När hjärtat gråter via hemsidan www.sockerdricka.nu.

Hans Löfgrén