veckans förra veckan

Man blir inte profet i sin egen hemstad, det bekräftades på Esthers releaseparty förra onsdagen den 31 maj. Inträdet var gratis och många människor dök upp, frågan är hur många som var där för musikens skull. Många av besökarna verkade ganska ointresserade av bandet och såg inte ens spelningen. Kanske var det därför som framträdandet saknade den där riktiga gnistan. För trots ett massivt publikfrieri och en väldig energi på scen lyckades inte bandet få igång ett dansande publikhav.

Fredrik Brosells ständigt rörliga minspel blev aldrig uttjatat och Markus Magnusson kostade på sig en stagedive, men trots det uteblev publikens respons. Visst, folk applåderade artigt efter varje låt men det var ingen glädje under själva spelandet. I det här fallet anser jag inte att det är Esthers fel, de gjorde ett mycket bra framträdande, även om de hade lite otur. En gitarrsladd som hoppade ur precis innan Per Johanssons solo, en testosteronstinn alfahanne fick en kola i ögat under godisregnet och blev riktigt förbannad. Men det var egentligen bara bagateller, helhetsintrycket var helt klart godkänt.

Något som däremot drog ner betyget var låtvalen. Inte låtarna i sig, utan ordningen de spelades i. Precis när de dragit igång en tempofylld låt och publiken var med på noterna följdes det upp av en betydligt långsammare melodi. Resultatet blev en ryckig blandning av glädje och vemod utan direkt sammanhang. Dock var alla med på ”Weak hazy sun”, den känslan som fanns just då borde präglat fler av de resterande låtarna.