Det här med namn

I förhållande till mitt efternamn kan man ju tycka att Danina är ganska enkelt. Ändå förundras jag ständigt över den sjuka oförmåga folk har att uttala både det ena och det andra. Jag är av den bestämda uppfattningen att folks namn är sådant som är viktigt att veta och uttala rätt. Ingen tar illa upp för att man frågar för att få det korrekt. Tvärtom uppskattas det nog.

Senast igår råkade jag ut för en ganska konstig grej. Jag hade ett ärende i en butik i stan och biträdet skulle uttala mitt namn. Det första lyckas han med. Efternamnet påbörjar han och tystnar på ett sådant sätt som betyder: hjälp mig nu. Mahmutovic, ja, säger jag.

- Mahmutovicja, upprepar han.

Ganska komiskt hur lite folk litar till sin egen läsförmåga.

I höstas när jag gjorde högskoleprovet blev jag uppropad som Daniana Muftanovich. Också något svårare än mitt namn.

Hela tvåan på gymnasiet hade jag en lärare som för fem öre inte kunde lära sig mitt förnamn: Daniela, Anna, Damina men allt som oftast Dania.

Min syo-konsulent ägnade tio minuter av min bokade tid åt att vara nöjd för hon kunde stava till mitt efternamn. Jag hoppas du läser det här, Bodil: kom ner på jorden.

Man kan säga mycket om namn men ett är i alla fall säkert. Det finns inte en chans att jag skulle ändra mitt namn till förmån för något "mindre komplicerat". Det är inte ens komplicerat. Att som invandrare byta namn är ju lite som att vilja ändra på den mobbade istället för att ta itu med de som mobbar. Hell no, that ain't happening with me.