Ann-Marie Linderås: Ann-Marie Linderås: När naturen läker sig själv
Det sjunger i stupröret. Ibland lite stilla, försiktigt som om vattendropparna inte ville väcka mig, men ändå genast ta sig lättaste vägen ner mot marken.
Ibland mer som dånet av en stor bastrumma i en militärparad. Som ville dropparna väcka mig och få mig att förstå att det är dags att ta sig ur sängen. Genast. Dagen har börjat och gryningen står grå utanför fönstret.
Men nej. Det blir ingen ”upp-och-hoppa”-reaktion från en nyvaknad kropp. Sängen är alldeles för varm och skön för det. Kroppen väljer att stanna kvar. Bara vända sig lite över på andra sidan och inregistrera ljudet av tunga regndroppar mot blank plåt.
Men tanken får ny energi, gör riktiga ”galta-språng", skickar signaler om livet utanför sängen, kjesar iväg med stora skutt som en kalv på grönbete, ger sig ut på vandring, samlar erfarenheter – och njuter.
Det är tisdag morgon mitt i en märklig vinter. Snövit julafton, snövit nyårsafton, snövit Trettondag, snövit Tjugondag Knut. Och däremellan barmark, lite halt och någon kölddimmig dag som utfyllnad i en ovanligt verklighetsfrämmande rapport om vädret i de branta stigningarna på gränsen till Smålands eget Antarktis. Kan just undra när det inträffade senast?
Det känns som början på ett nytt liv efter torksommarens extrema brist på vatten. Varje droppe som marken suger åt sig kan följa tyngdlagen och hitta sin väg rakt ner till grundvattnet. Vi är nog många som tänker ”Äntligen” och ser ett slut på problem med missväxt och vattenbrist för denna gång. Naturen håller på att återhämta sig och läka sina sår. Extremkurvorna planar ut.
Senare på dagen stannar jag till vid Mörrumsån nere vid åbron och tillåter mig att bara njuta en liten stund. Där har redan vattenflödet ”touchat” högsta nivå under flera dagar. Och inte bara på vardagar. En kricka har återvänt och trivs bättre i strömmande vatten än i pölar kring bottenstenarna. Följer jag ån uppströms ser jag vattnet åter täcka de sedimentgrå dybottnarna nedströms gamla fabriken. Och av skogen, som stod här före dammen kom till, syns nu bara någon enda stubbe.
Mina förhoppningar kommer inte på skam. Grundvattnet återhämtar sig och naturen kan själv hitta tillbaka till sin gamla balans. Det känns bra att kunna komplettera kunskapen från sommarens torka med erfarenheterna kring vad höstens och vinterns regn och snö kan ha för betydelse, även om de inte har kommit i så stora mängder – ännu.
