Björn Elmgren: Björn Elmgren: Jag är tacksam att teatern finns
Jag älskar att ha möjligheten att kunna gå och se levande teater. Det är en ynnest och en livsnödvändighet. Utan kulturen upphör mänskligheten att existera. I helgen besökte jag stadsteatern i Göteborg och såg deras uppsättning av Molières ”Lärda kvinnor”. Den handlar om att männen försöker förhindra att kvinnorna utbildar sig och blir lärda.
Tyvärr är pjäsen fortfarande aktuell. Det skadar absolut inte pjäsen att den har nyöversatts. Som en ytterligare tvist har det konstnärliga teamet låtit det äkta paret i föreställningen liknas vid Horace Engdahl och Ebba Witt-Brattström. Föreställningen är briljant i sin helhet, och det blir enormt kusligt när man som publik inser att maktstrukturen som visas i föreställningen tyvärr inte är särskilt långt ifrån verkligheten.
Jag blir så glad och tacksam över att teater finns och att den kan beröra med en sådan kraft. Jag tyckte föreställningen var bra när jag såg den, men nu i backspegeln känner jag att den är genialisk och nödvändig för att vi inte ska glömma bort hur mycket arbete det finns kvar att göra.
I ett helt annat sammanhang såg jag en annan föreställning som sätts upp av Smålands musik och teater. Föreställningen heter ”Elva tolv”.
När jag ser en föreställning vill jag bli omkullsvept och fullständigt förlora mig in i dilemmat den presenterar. Jag såg inte det komma när jag bänkade mig för att se ”Elva tolv”. En enda skådis, inget vidare ljus, inget förstärkt ljud, men ett ämne som fortfarande bränner mig.
Den handlar om en ensamstående mamma som har en dotter som inte går till skolan. Först förstår inte mamman att dottern inte är i skolan. Inte förrän en lärare slår larm och säger att dottern inte har varit i skolan på väldigt länge, förstår mamman. Därefter försöker modern på alla möjliga sätt förmå dottern att gå till skolan.
Det blir en resa som vi hela tiden får skickligt berättad av en enda skådis som verkligen brinner för ämnet. Författaren och skådespelerskan har jobbat otroligt nära en referensgrupp ungdomar, som har fått vara med i framtagandet av föreställningen, och resultatet är gripande. Jag grät, skrattade och hulkade om vart annat.
Än en gång har teatern satt igång en tankeprocess i mig. Än en gång synliggörs problem för mig och jag får möjlighet att genom teatern tänka och se andras verklighet. En tanke som slår mig och fortfarande ekar i mitt huvud är, undrar om vårt skolväsende vet om att det är fult att dra alla över en kam?
