"Det kunde varit min son"

Mamman kontaktar Smålandsposten. Hon har just läst reportaget om Sara Achek och familjens berättelse har skakat om henne.

– Jag känner igen det här så väl. Ingen planering. Ingen uppföljning. De släpps vind för våg.

Hennes nu vuxne son har missbrukat under många år. Hon går i ständig rädsla för att hon ska hitta honom död. Det är många som är i samma situation, det är hon säker på. Hon frågar sig vems ansvaret är. De sociala myndigheterna? Eller hennes eget?

– Jag är ingen stark förälder som kan ställa någon till svars. Men sköts vården rätt? Någon borde granska hur det går till, säger hon.

Hon har aldrig varit inne i den här världen tidigare, utan fått en ny insyn genom sonens problem. Just nu bor sonen hemma och det möter kritik från socialtjänsten.

– De säger att jag inte skulle tagit hem honom, att han "ska nå botten". Jag förstår inte det!

Sonen tvångsvårdades enligt LVM under en tid, kom till ett behandlingshem. Men någon vård var det inte, enligt mamman.

– När han släpptes ut därifrån var han relativt drogfri, men det var ingen uppföljning, ingen planering. Han hade behövt en sysselsättning som gett rutiner i vardagen. Jag förstår att handlar om pengar, men vad är det för mening att satsa pengar på vård om man inte följer upp insatserna?

Sonen var snart tillbaka i sitt missbruk och när hon kontaktar de sociala myndigheterna får hon veta att han erbjudits, men att han inte vill ha någon hjälp.

– Det handlar inte om viljan, det är missbruket som styr. Man måste ta över beslutet på något sätt.

Hon letar inte syndabockar, men vill att sonen ska få den hjälp han behöver. Hon hade önskat verkningsfulla insatser då han var en rädd och osäker tonåring, som hoppat av gymnasiet. Då hade situationen sannolikt varit annorlunda.

– Jag vill ju bara att han ska leva och ha det bra.