Dino Viscovi: Digitalisering som deus ex machina

När vi skrev uppsatser på mellanstadiet och fick hitta på egna berättelser hade jag alltid svårt att få till sluten. Jag visste inte hur huvudpersonerna skulle klara sig ur kniporna jag försatt dem i. Mitt billigaste trick var att låta allt vara en dröm, ett lite bättre att föra in en ny faktor – en kosmisk storm eller magisk kraft – som blåste bort fienden och löste situationen.
Dino ViscoviSkicka e-post
Krönika • Publicerad 8 mars 2023
Dino Viscovi
Detta är en personligt skriven text i Smålandsposten. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.

Senare lärde jag mig att min dramaturgiska lösning kallas för deus ex machina, det är latin och betyder ’gud ur maskinen’, och har använts av både Euripides och Tolkien. Numera är det ett ovanligt berättargrepp som publiken finner banalt. Istället tycks deus ex machina ha flyttat ut ur fiktionernas värld och in i verkligheten bland planerare och beslutsfattare.

Jag tänker på detta när jag sitter på ett möte om digitalisering och e-hälsa. Många är pålästa och resonerar gediget. Men lika många, och kanske särskilt de som har makt att bestämma, uttrycker en massa märkligheter. Digitalisering, menar de, det är något som ska ske i framtiden och mer eller mindre av sig självt göra sjukvården bättre och billigare.

Digitalisering är dessutom något som främst omfattar de personalkategorier som inte befolkar kontoren och gärna jobbar hemifrån på fredagar – alltså de som konkret och dygnet runt ger människor vård och omsorg.

Liknande snömos har jag hört lite för många gånger och kan därför inte hålla igen och frågar lätt irriterat varför det alltid är någon annan som ska digitalisera. Varför pratar man om manicker och mojänger – så kallad välfärdsteknologi – som ska användas ute i verksamheterna och göra underverk, när det i själva verket är administrationen som är billigast och enklast att digitalisera och därtill är vårdorganisationernas största problem.

Det är helt enkelt för många som administrerar och stör de alldeles för få som tar hand om människor av kött och blod.

Jag får inga svar. Men fortsätter diskussionen inombords och undrar varför digitalisering alltid är något vi har framför oss. För vi har redan digitaliserat i 40 år och kan idag se hur det fungerat. Sjukvården har fortfarande dåligt anpassade och tungarbetade journalsystem där informationen inte ens är delbar mellan regioner. Man erbjuder ett svårnavigerat 1177.se där möjligheter att boka tider är ytterst begränsade, och mycket av innehållet egentligen är samma gamla broschyrer som brukade ligga i väntrummen.

Kort sagt, regionernas förmåga att digitalisera har hittills inte övertygat. Ändå sätter beslutsfattarna stort hopp till tekniken. För det skjuter dagens problem på framtiden och får dem att verka initierade och framsynta.

Tänk på det när representanter för Region Kronoberg hävdar att digitalisering ska få kalkylerna för ett nytt sjukhus att gå ihop. Då är det inte hårdkokt realism du hör, inte ens löskokt. Utan bara en ny variant av deus ex machina.

Centrallasarettet i Växjö.
Centrallasarettet i Växjö.Foto: Jonas Engman
”Kort sagt, regionernas förmåga att digitalisera har hittills inte övertygat. Ändå sätter beslutsfattarna stort hopp till tekniken. För det skjuter dagens problem på framtiden och får dem att verka initierade och framsynta.”
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Smålandsposten och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.