Dino Viscovi: Dino Viscovi: När det tomma arbetet flyttar hem

”På det här företaget är vi trehundra anställda och tvåhundra som jobbar.” Det där gamla skämtet brukade en av mina kollegor dra för besökare och nyanställda som oftast smålog lite medkännande. Möjligen för att de hade på känn att en neutral bedömare inte alldeles säkert skulle placera lustigkurren bland de produktiva tvåhundra.

Hursomhelst vittnar skämtet om rådande arbetsmoral. Vi ska göra skäl för vår lön. Den som inte vill arbeta, den ska heller inte äta. Det skrev ju redan Paulus till församlingen i Thessaloniki för tvåtusen år sedan. Moralen är lika gammal som mänskligheten. För om vi inte producerar går vi under, och om någon åker snålskjuts på andras flit uppstår förr eller senare gnissel.

Ändå vet vi att ingen är hundraprocentigt effektiv på jobbet. Delar av arbetsdagen går åt till annat än i mitt fall förbereda föreläsningar eller få ut forskningspublikationer. Sociologen Roland Paulsen har studerat fenomenet som han kallar för tomt arbete: när vi surfar på nätet, sitter lite längre på rasten eller helt enkelt småpratar med någon i korridoren.

Mängden tomt arbete varierar. Bland vård- och omsorgspersonal är den ganska liten, medan kontorsanställda har klart större möjligheter att kulissarbeta och ägna sig åt för verksamheten mindre relevanta sysslor.

På ett IT-företag Paulsen studerat leker man lika mycket som man jobbar. På kontoret finns både Wii och Guitar Hero. Även chefen är med och har skoj. Allt går ganska bra eftersom den verkliga ledningen finns på annan ort, och medarbetarna löser sina uppgifter betydligt snabbare än huvudkontoret förstår.

I en annan organisation intervjuar Paulsen en “key accountant desk manager” som bara lyckas fylla hälften av arbetsdagen med meningsfulla göromål. Därutöver består jobbet i att få tiden att gå. Och trots att detta upplevs otillfredsställande ber inte managern om fler arbetsuppgifter.

Även hos mer ambitiösa personer finns inslag av tomt arbete. Lärare och vårdpersonal kan knappast lämna elever och patienter i sticket, intensiteten är hög liksom ansvarstagandet. Här gör man ändå omprioriteringar och struntar i vissa saker, helt enkelt för att få utrymme för återhämtning och verksamheten att hålla ihop.

Tomt arbete kan värderas på olika sätt. Kanske det inte alltid är så tomt som vi först tror. Att arbetskamrater pausar och pratar innebär ju att personkännedomen och gemenskapen stärks. Snacket brukar dessutom vara arbetsrelaterat. Man löser problem, stöttar och lär av varandra. IT-killarnas lek stimulerade kreativiteten, när det väl drog ihop sig var de alltid redo att hugga i.

Men vad händer med det tomma arbetet när allt fler börjar jobba hemifrån? Ett inte allt för djärvt tips är att sammanhållningen och den kollektiva intelligensen avtar. Pauserna går åt till annat än det gemensamma bästa.

Men jag anar att vår “key accountant desk manager” tycker att hemarbete ändå löser en hel del problem.