Dino Viscovi: Dino Viscovi: Självlärd autodidakt och tusenkonstnär
Cornelis Vreeswijk, en av Hasses favoriter, brukade kalla sig självlärd autodidakt. Hasse var detsamma. Han hade ingen utbildning för något av det han försörjde sig på. Men å andra sidan hade han från de tidigaste åren sitt eget universitet.
Vi bodde grannar som barn och började umgås igen som tonåringar bland skejtarna på Knutsgatan. Musik var lika viktigt som skejtandet. Punken var ännu vital, The Jam en naturlig fortsättning. Vi drogs till 60-talet. Hasse gillade Beatles, jag med. Han hade Please, Please Me, debutalbumet, i originalmono. Det var som gjort för hans resegrammofon. Hemma hade vi Abbey Road, Beatles sista, med det makalösa medleyt. Sedan lyssnade vi på allt däremellan. Av Beatles, Stones, The Who, Kinks, Small Faces, Bob Dylan, Otis Redding …
Hasse var en iakttagare som ständigt sökte personligheter och humor i vardagen. Han samlade på manér och repliker. Mest gillade han nog Chaplin-gestalter. Människor som varken har rikedom eller status men ändå utstrålar egensinnig elegans (som när den utsvultne Chaplin i Guldfeber äter upp sin känga som vore det en gourmetmiddag).
En rökare som höll cigaretten mellan ring- och lillfinger, någon som sa droska istället för taxi eller pensionären som alltid började motionssimningen med ett Johnny Weissmuller-dyk från tremeterssvikten. Sådant fängslade Hasse. Och han byggde på det sättet utan att tänka på det upp en repertoar av uttryck och scener som han skulle få god nytta av i yrkeslivet.
Han tyckte om dåliga filmer. Smaken var det inget fel på. Men han såg det som en sport att titta på 47:an Löken så många gånger att den på något märkligt sätt blev bra.
Han var en berättare och kunde blåsa liv i den dystraste vardag. För oss kompisar verkade det inte så kul att som Hasse ta bussen från Älmhult klockan sex varje morgon för att jobba på dörrfabrik i Liatorp. Ändå kom han hem med ständigt nya historier. Efter ett tag lockades vi alla av tanken på att också börja i Liatorp för att få höra chefen sjunga sin egen Eddie Meduza-doftande version av Peta in en pinne i brasan och gubbarna redogöra för sina anatomiska observationer från helgens bastubad.
Hasse var bra på att vara en i gänget och på att umgås en-till-en. Sådant blir kanske särskilt tydligt vid begravningar. Vi var många på plats i Heliga korsets kapell: den närmaste familjen, kompisarna från Älmhult och Lund och hela kretsen i Stockholm. Och det verkade som var och en tyckte sig ha haft en alldeles unik och speciell relation med Hasse.
Abbey Road-medleyt och Beatles sista textrad fick åter liv och stark påtaglighet: And in the end, the love you take, is equal to the love you make.
