Janna Li Holmberg: Janna Li Holmberg: Drabbad av kodernas förbannelse
Att ägna sig åt meningslösheter är något av det mest ångestskapande som finns. Därför är det djupt ångestskapande att skriva en krönika om siffer- och bokstavskombinationer i det digitala samhället. Den digitala världen (så grymt tråkiga ord) kräver oss på ett ständigt memorerande av och uppmärksammande på koder. Anledningen är naturligtvis god och jag är ingalunda någon bakåtsträvande. Tvärtom. Det är inte det.
Sägas bör i sammanhanget att människan bakom detta tangentbord alltid haft en aversion mot siffror. De skrämmer med sina på samma gång uppfordrande som meningslösa innehåll.
Matte ger mig stresspåslag. Det ger månadsslutets alla OCR-nummer också. De kräver att jag med hela mitt jag fokuserar på dem för att knappa in rätt siffror. Hela mitt jag tvingas fokusera på kombinationer som egentligen är helt intetsägande.
Ja visst, räkningarna blir betalda och det är väl bra. Men det kostar på och då menar jag inte alla arbetstimmar som lönen krävt. Det kostar på att liksom våldtas av OCR-nummer. Siffrorna med sin meningslöshet äter sig in i min hjärna och själ.
Och så ska alla manicker uppdateras och gamla lösenord ska ersättas med nya. Ännu fler meningslösa kombinationer som ska memoreras. Ta plats i min hjärna. Plats som jag hellre skulle fylla med annat.
En gång jobbade jag på en statlig myndighet. Där jobbades det ganska lite. Mestadels lekte man att man jobbade genom att gå på evighetslånga möten, konferenser och utbildningar. Innehållet på dessa sammankomster hade lätt kunnat sammanfattas i kort mail. Ändå skulle man sitta där tillsammans och mala i evigheter.
Mellan mötena skulle det fikas i evigheter. Samma meningslösa prat där. Om helgens väder, om bilen, om tv-program. Det var ren tortyr. Meningslösheten i att offra så mycket prat, så många ord, så mycket tid på ingenting. När jag faktiskt bara ville jobba.
Jag brukade sitta på mötena och fantisera om självsvåld. Att kasta mig ned i trapphuset på vägen till fikarummet. Att köra in bilen i en bergvägg efter jobbet. Inte för att jag på något vis var deprimerad, jag hade ett jättebra liv. Men för att stunderna av meningslöshet som jobbet tvingade mig att utstå, drev fram en omedelbar impuls att avsluta existensen.
OCR-numren framkallar inte samma hägring av bergväggen. Kanske har jag resignerat inför verklighetens krav på meningslösa sysslor. Men känslan av att tvingas uppgå i alla dessa siffror och koder, känns ändå som en modern förbannelse.
