”Ju bättre jag är på naturvård desto mer ekonomiskt bestraffad blir jag”

Han tar oss med på en promenad på sin skogsfastighet i Staverhult för att visa konsekvenserna av nuvarande system. På hans högra sida reser sig den gamla bokskogen där ljuset strilar ner i en rik undervegetation med ris, mossor och lavar. Där får han numera inte avverka något och således ingen inkomst.

Precis till vänster om honom står produktionsskogen, en 40-årig planterad skog med långa rader av granar med ett enformigt grönt mosstäcke på marken under. När han avverkar granskogen toppas betalningen med en certifieringspremie för naturvården som han egentligen utfört i bokskogen intill.

– Här blir det väldigt extremt. Man blir tokig när man tänker på det, säger Karl-Johan Jansson.

Han har varit med i Naturskyddsföreningen sedan tonåren. Han är uppvuxen i Ljungby, men miljöintresset var en grund till att han 1991 flyttade ut och tog över släktgården i Staverhult.

Där fanns den gamla bokskogen som morfar behållit, trots statens propåer om att ersätta den med högproduktiv granskog. Den kompletterades senare med grannfastigheten där de lydigt följt de statliga direktiven och ersatt boken med gran.

När Skogsstyrelsen gjorde nyckelbiotopsinventering i bokskogen var den naturintresserade Karl-Johan Jansson med ute och tittade på vad de hittade.

– Det är 250 år gamla träd. De är inte så tjocka för det är inte så bra mark, men det blir väldigt mycket nyckelbiotoper.

När certifieringssystemen för hänsynsfullt skogsbruk slog igenom förstod Karl-Johan Jansson att han inte skulle kunna avverka i bokskogen. Han tog därför initiativ till att göra en frivillig avsättning genom en ansökan till Skogsstyrelsen om att skydda området.

– Jag kände att detta är inte frivilligt, det är bara sista anhalten. Om jag ville ha ut någonting av marken hade jag ingen annan möjlighet.

Bokskogen blev biotopskyddsområde och Karl-Johan Jansson som fick ut 125 procent av det beräknade marknadsvärdet för virket var först nöjd med det. Sedan började han tänka efter.

– Nu har jag en gång för alla strippat fastigheten på all möjlig avkastning på det området som är 20-25 hektar. Mina barn har aldrig en krona att hämta från det området.

– Värdet som jag hade på den fastigheten flög plötsligt in till Skogsstyrelsen i Växjö där de sitter och handlägger ärendet och upprättar skötselplan.

För Karl-Johan Jansson blir det därmed en ”stad mot land”-fråga. Med ett svar som varken är socialt eller ekonomiskt hållbart för landsbygden.

– Vi måste bejaka naturvård, det är inget snack om det. Men inte på det sättet. Ordet avsättning är hemskt egentligen, för man avsätter till någonting passivt. Skogen är i ständig förändring och kräver ofta mycket skötsel för att de biologiska värdena som samhället efterfrågar ska levereras. Naturvården måste bli en tillgång för skogsägaren inte en belastning.

Idag är det mest lönsamt för skogsägarna att göra minimala avsättningar för att klara certifieringsreglerna. Och att gallra så att det inte riskerar att uppstå höga naturvärden som myndigheterna vill skydda.

– Om jag har en fastighet med väldigt mycket naturvård då levererar jag per automatik också mindre virke. Då får jag paradoxalt nog också mindre certifieringspremie. Det är så kontraproduktivt som det bara kan vara. Ju bättre jag är på naturvård desto mer ekonomiskt bestraffad blir jag.

Till LRF Sydosts stämma i våras motionerade Karl-Johan Jansson om att naturvården borde bli en egen produktionsgren inom skogsbruket som jämställs med virkesproduktion.

Stämman ställde sig bakom hans tankar. ”Kunde man hitta någon form av lösning på denna komplicerade fråga då måste flera våga tänka nytt”, skrev styrelsen i sitt svar.

Karl-Johan Jansson har själv skissat på en modell. Om alla pengar som finns i certifieringssystemet kompletterades med lika mycket från staten då skulle man kunna skapa en rejäl naturvårdsfond. Därifrån skulle skogsägarna kunna få årlig ersättning för mark där de producerade och levererade naturvård i stället för virke.

Vart tionde år kunde man ha revision för att kontrollera att skogsägaren levde upp till sina åtaganden för att till exempel skapa död ved eller ta bort inväxande gran. Om skogsägaren fick till exempel 1 800 kronor per hektar om året för naturvården då hade värdet också följt fastigheten och stannat på landsbygden.

– I början fokuserade jag nästan bara på naturvård eftersom jag var med i Naturskyddsföreningen och intresserad av det. Men nu har jag tänkt att jag bara ska fokusera på pengarna. Det kanske låter gnidet, men det är det som det handlar om i slutändan.