Kristina Bingström: Kristina Bingström: Därför är pressetiska överväganden alltid ytterst en fråga för ansvarig utgivare

• I lördags kallades nationella bombskyddet till Växjö efter en detonation i en lokal på Hjalmar Petris väg och efter att ytterligare misstänkt farligt föremål påträffats på platsen.

• I söndags eftermiddag frontalkrockade en lastbil och en personbil utanför Markaryd. Båda bilarna fattade eld och tre personer – konstnären Lars Vilks och de poliser som skyddade honom – avled.

Smålandsposten har rapporterat löpande i båda fallen, dels från redaktionen, dels på plats. Det är en del av vårt jobb, men det är inte alltid lätt. Våra reportrar och fotografer på fält måste vid rapporteringar från pågående polisinsatser ständigt vara beredda på att situationen kan accelerera från noll till hundra och bli hotfull på en sekund. Att omringas, bli påhoppad och hotad för att man gör sitt jobb är aldrig okej, men har blivit en fullt möjlig del av vardagen på en redaktion.

Att komma fram till vad som ska bevakas och hur är ett lagarbete som vi gör tillsammans. Men det är jag som chefredaktör och ansvarig utgivare som är ytterst och ensamt ansvarig för de publiceringar vi gör. Det är aldrig reporterns skyldighet att stå till svars för vilka detaljer vi skriver ut eller inte. Det är min. Det är aldrig fotografen på plats som på plats bestämmer vilka bilder som ska publiceras. Det är jag. Att inte alla alltid uppskattar vår bevakning ingår i jobbet. Mitt jobb. Det är därför jag måste stå stadigt och vila tryggt i de publiceringar och avvägningar vi gör och inte ge efter för påtryckningar.

Ofta vet vi på förhand om en bevakning kommer att väcka starka reaktioner. Publiceringen blir ett medvetet val, en signal i sig om att den här bevakningen är så pass viktig, kanske till och med principiellt betydelsefull att den ändå måste göras, trots, eller kanske just på grund av, reaktionerna. Avvägningen handlar då om hur, vad och på vilket sätt vi publicerar.

Så var fallet med Lars Vilks. Han var en konstnär som medvetet provocerade. Hans bild av profeten Mohammed som rondellhund från 2007 var en provokation som uppfattades som så grov att den ledde till dödshot och att Lars Vilks själv sedan 2010 hade ständigt livvaktsskydd. Det var naturligt för media att stå upp för Lars Vilks och stå upp för yttrandefriheten. Men i bevakningen kring rondellhunden drabbade dödshoten inte bara Lars Vilks utan även enskilda publicister. Varje ansvarig utgivare hade därför sitt eget utgivarbeslut att fatta. Att i anslutning till rapporteringen återpublicera eller inte återpublicera bilden rondellhunden.

Smålandsposten valde aktivt att inte publicera dessa bilder. En linje vi alltsedan dess hållit fast vid och en linje som jag under måndagen påminde redaktionen om.

Att kunna provocera för provocerandets skull utan att riskera livet är en självklarhet och en rättighet som ska försvaras dag efter dag. Men det går att försvara just den principen, utan att återupprepa provokationen i sig.

Som ansvarig utgivare för Smålandsposten är det mitt beslut i dag. I morgon kommer nya händelser med nya överväganden.