Kvinna säger upp sig efter sexofredande i polishuset

En man i 55-årsåldern, civilanställd på polisen, dömdes i juni för att ha sexofredat en kvinnlig kollega.

I polishusets korridorer har han gnidit sin kropp och sitt kön mot kvinnan.

Händelsen inträffade i januari i år. Mannen sa att ”här kommer någon man kan gnida sig mot”. Sedan tog mannen tag om kvinnan och gned hela sin kropp mot henne flera gånger. Kvinnan har sagt att hon kände hans kön gnidas mot henne.

Domen föll och mannen fick böta 15 000 kronor plus skadestånd till kvinnan på 5 000 kronor. Han fick också stå för rättegångskostnader på nästan 18 000 kronor.

Men kvinnan som utsattes för det sexuella ofredandet är märkt för en lång tid framöver. Hon är väldigt besviken över hur ledningen inom polisen har skött händelsen.

Innan rättegången blev hon inkallad på kontoret till den dömdes chef, som hon tror ville vara stöttande inför den kommande förhandlingen i tingsrätten. Men så blev det inte uppfattat.

– Han sa ”att jag inte ska tro att man kommer tycka sämre om dig när mannen blir friad i rätten”. Som att chefen förutsatte att det inte skulle leda till en dom. Men det hade varit bättre att hålla käften än att säga något så dumt, tycker jag. Det känns som att få en hink kallt vatten över sig när man så tydligt får det markerat att cheferna inte ger något stöd eller förståelse, säger hon.

När Smålandsposten når chefen så vill han inte svara på frågorna utan hänvisar till Ola Jarevik, sektionschef på polisen.

– Jag kan inte kommentera personalärenden.

Från att polisanmälan gjordes har kvinnan blivit ombedd av utredarna att hålla sig ifrån mannen. Men trots att han arbetar i en annan byggnad har han flera gånger varit i hennes avdelning eller i närheten. Ångesten gjorde sig påmind och hon har fått ringa till kollegor i andra avdelningar innan hon gick ut i korridoren för att säkra genom dem att den dömde mannen inte var i närheten.

– Det är så fel att jag har fått anpassa mig när det är han som begått brottet, säger hon.

Vad tänker du om det?

– Jag vill inte vara på en arbetsplats där man skyddar brottslingar. Nu är det ju dessutom polisen som är min arbetsgivare. Sen får han jobba kvar trots domen mot en kollega.

Vad tycker du arbetsgivaren skulle ha gjort?

– Jag tycker inte man är lämplig att arbeta hos polisen efter ett sådant brott. Det är ingen bra miljö. Åklagaren ifrågasatte lämpligheten i att han skulle jobba kvar.

– Man ifrågasätter ju också om det verkligen slutar här. Kommer han att göra det igen?

Kvinnan har varit sjukskriven i stort sett sedan rättegången. Hon har fått diagnosen ångest och har gått hos psykolog genom företagshälsan två gånger. Hon fick fråga flera gånger hos två olika chefer innan hon fick träffa psykolog.

– Jag fick fråga otaliga gånger. Till sist fick jag hjälp. Det var som att man inte tog mig på allvar, säger hon.

Kvinnan har dessutom sökt omplacering för att slippa kollegors blickar.

Det blev dock ett rakt nej på omplaceringen.

Hennes närmaste chef som tog beslutet vill heller inte svara på frågor.

– Jag kommer inte kommentera våra personalärenden.

Kvinnan beskriver tiden efter det sexuella ofredandet som svår.

– Det var dömande blickar och det var otroligt jobbigt. Sen var det folk som var vänliga mot mig också som frågade hur jag mådde. Men det är jobbigt att ständigt påminnas om det som hände. Men det var få som visade stöd öppet, säger hon.

Vad har händelsen gjort med dig?

– Jag har många gånger ifrågasatt mig själv och varför jag råkat ut för det här? Utstrålar jag något som gör att man kan göra så mot mig? Innan var jag i Försvarsmakten och där har jag varit van vid en ganska tuff miljö. Men aldrig något sådant här. Har någon trampat på någon i försvaret har det varit tydligt från kollegor och chefer att man inte accepterar någon form av brott mot värdegrunden.

För att komma bort från miljön i polishuset i Växjö och från den dömda mannen har hon nu valt att säga upp sig och börjar snart jobba i en annan bransch, i annan kommun.

Hon hoppas att ledningen inom polismyndigheten kan lära av det som hänt så att framtida händelser kan hanteras bättre.

– Jag tror ju inte de kommer att be om ursäkt. Men det finns saker att jobba på. Redan vid händelsen borde man få en psykolog. Det är ju skrattretande att polisen inte har en rutin för sådant här.

– Men jag vill gå vidare. Man kan ta på sig offerkoftan eller resa sig. Jag gör det sistnämnda.

Sektionschefen på polisen, Ola Jarevik, menar att ledningen har gjort vad de kan för att stötta kvinnan efter händelsen och efter domen.

Vad är rutinerna när sådant här händer?

– Peppar peppar, det är ju inte så ofta. Men om något händer måste vi hantera det. Det finns två olika spår att gå på. Vi försöker ta hand om det med samtalsstöd externt och internt. Vi har krisstödspersonal om den som är utsatt vill ha det. Men vi kan inte tvinga på någon ett samtal vare sig internt eller externt. Men jag vill säga att vi är frikostiga med externt samtalsstöd.

Tycker du att ni har levt upp till det i de här händelsen?

– Ja. Jag känner mig obekväm att tala mer specifikt i det här ärendet. Men gärna mer generellt. Men i det här ärendet är hon erbjuden och har fått intern och extern hjälp.

Varför fick kvinnan fråga så många gånger efter psykolog?

– Det vet inte jag om hon har gjort. Som jag upplever det så menar jag att vi försökt stötta henne under hela tiden det här har hänt. Så det kan inte jag svara på om det är så eller om det är en upplevelse att det är så.

Är det rimligt att brottsoffret på en arbetsplats ska behöva anpassa sig och inte gärningsmannen? Att hon behöver ringa till kollegor för att kolla att han inte är i korridoren?

– Jag tycker det är jättetråkigt att det har varit så och att hon känner så. Samtidigt är det så att vi inte kan frihetsberöva honom. Vi har arbetsrätten att ta hänsyn till. Händelsen som var gjorde det inte möjligt att omplacera honom. Men hon känner sig obekväm i detta det kan jag förstå. Vi har hanterat frågorna på ett rättssäkert sätt.

– Alla våra anställda kan röra sig i stort sett som de vill i polishuset. Vi har ingen rättsligt möjlighet att omplacera honom på de här grunderna.

Den dömdes chef har enligt kvinnan uttryckt ”att hon inte ska tro att man kommer tycka sämre om henne när mannen blir friad i rätten”. Vad tänker du om det?

– Jag har ytterst svårt att han skulle säga så. Jag känner honom och samtalar ibland och det känns inte som honom. Är det något som är självklart för oss poliser är att vi försöker se saker objektivt och ingen är dömd innan de är dömda, Vi förutsätter än mindre att det är en friande dom.

Ljuger hon då?

– Det vill jag inte uttala mig om. Det kan jag inte säga då jag inte var en del av samtalet. Sen kan jag förstå henne att hon har varit illa till mods. Det hade jag också varit om jag varit utsatt för det och känt en viss press över detta.

Kvinnan som blev utsatt har sökt omplacering. Hon ville bland annat gå en utbildning, men ledningen menade inte att hon var behörig. Det bekräftar Ola Jarevik. Kvinnan menar dock att hon var behörig och dessutom har sökt andra avdelningar att jobba på, bland annat som assistent.

– Jag känner till att hon sökte en utbildning som hon inte var kvalificerad för. Sen assistent. det vet jag inte. Oavsett vilket så krävs det att det finns en ledig plats och att rätt kompetens finns. Generellt sett finns det många funktioner inom polisen som man kan söka. Vi har vakanser men det betyder inte alltid att vi kan tillsätta dem. Den funktionen som jag tror hon menar i så fall, den är ännu närmare den dömde mannen.

Kvinnan menar att det finns en tystnadskultur inom polisorganisationen som gör situationen extra svår. Hon berättar att hon fick möta kollegors dömande blickar efter hon anmält händelsen, vilket hon menar var en stor påfrestning.

Ola Jarevik tycker dock inte det finns en tystnadskultur.

– Nej, jag har aldrig upplevt det och jag har varit polis 30 år. Jag känner inte till det och upplever inte att vi har en sådan kultur. Skulle det finnas skulle jag nog inte få veta det heller i och med att jag inte upplever det.

Vad tänker du om att hon sagt upp sig?

– Både och... När hon sa upp sig fick gruppchefen direktiv om att fånga upp henne och höra vad det berodde på. Det som kom till oss var att hon fick en annan tjänst hon ville ha och att hon inte fått den utbildning hon ville, som hon inte var behörig till. Hon var även besviken över ärendet med den här mannen och hur det hanterats.

Ni visste om det alltså?

– Hon har tyckt att det skulle ha hanterats annorlunda. Men som jag uppfattar det så har vi ingen möjlighet att göra något annat.

Kunde man inte ha gjort något då, när det framkom?

– Jag vet inte vad som skulle ha gjorts. Jag kan inte detaljerna. Men hon har fått samtal. Jag har svårt att tänka mig att vi skulle ha nekat henne psykologsamtal under lång tid.

– Jag tror att vi har hanterat detta så som vi kan hantera det. Vi har en stödfunktion med jurister och HR-partners som hjälper oss genom arbetsrätten och det juridiska även i brottsmålen. Vi är frikostiga med samtalsstöd och det är nog det viktigaste att prata om det. Vi får inte hymla om det eller tysta ner något. Jag upplever inte att vi har gjort det här. Jag hoppas att vi har gjort rätt.

Är saken färdighanterad eller kommer ni kontakta kvinnan?

– Det beror på hur det går i framtiden om domen överklagas eller inte. Det här är hanterat så här långt och hon har sagt upp sig. Men jag kan inte säga det ena eller andra om det blir aktuellt.