”Nu kan jag börja leva igen”

Med glädjetårar i ögonen visar Anette Sandberg runt i den 250 kvadratmeter stora före detta tryckerilokalen som hon numer hyr till sin vävstuga. Överallt står det vävstolar, när Vävstugan på söndag har öppet hus ska 50 vävstolar vara uppsatta och lokalen iordningställd. I 18 år hade Anette Sandberg Vävstugan i Räppe stationshus, efter det höll hon till i baracker tills tomten såldes.

– De senaste sex månaderna har varit fruktansvärda, det går inte att beskriva. Det känns som om jag vill ta bort ett halvår ur mitt liv, säger en märkbart rörd Anette Sandberg.

Några dagar före julafton blev det klart att Anette Sandberg fick hyra lokalen av fastighetsägaren Hermibil och sedan dess har hon burit, burit och åter burit. Vävstolar och material har förvarats i tre containrar som tickat hyrespengar.

– Det man vill orkar man, jag är tjurig något fruktansvärt. Det kommer man långt med! Men mina händer har tagit stryk.

Två av vävstolarna är extra betydelsefulla för Anette Sandberg, de har tillhört hennes mormor och farmor. Annars är variationen stor, nya, gamla, små och stora vävstolar samsas, några är till häften uppsatta, andra ska väverskorna själva sätta upp när terminen börjar. På måndag kommer delar av vävgänget till lokalen på Blästergatan för att dra upp riktlinjerna för våren. Mattor ska läggas på golven, väggarna ska dekoreras. I det lilla fikarummet kan man värma medhavd mat eller dricka en kopp kaffe.

– Och prata, dra en vits eller gråta en skvätt om det är jobbigt.

Hälften av deltagarna är pensionärer, hälften förvärvsarbetar, några nytillkomna väverskor väntas komma från Teleborg där en vävstuga lagts ner. Deltagarna betalar en avgift per termin och får fri tillgång till vävstugan. Förhoppningen är att avgifterna ska täcka hyran.

– Det får bära eller brista. Mina pensionärer brukar säga att den sista fracken inte har några fickor, säger Anette Sandberg.