Elisabeth Anderberg: Nyårslöften som gick åt helvete: ”Jag är en karaktärslös människa. Otränad, lite fet och utan sparkapital”
Denna krönika publicerades första gången 26 december 2016. Men skribenten hälsar att det är inte mycket som har förändrats.
Till helgen smäller det. Eller ja, för oss smäller det inte så mycket nuförtiden. Vi köper fina papperslyktor som ska sväva iväg upp mot himlen. Eller ja, nu svävar de inte så mycket eftersom jag alltid lyckas att elda upp dem innan de hunnit lyfta eller så fastnar de i ett träd, grannens stuprännor eller slits sönder av mig i ren ilska. Men på till helgen är det i alla fall sista dagen på 2016. Och även om de flesta av oss är så pass intelligenta så vi vet att nyårslöften inte är mer hållbara än andra löften vi ger bara för att de ges vid ett årsskifte, så ger vi dem ändå. Om än i smyg.
Enligt en undersökning gjord av Metro förra året så är de tre vanligaste nyårslöftena motionera mer, gå ner i vikt och spara mer pengar. Jag har haft dem alla. Såhär gick det.
Motionera mer. Ett år utvecklade jag och sambon detta löfte till att vi skulle börja träna tillsammans. Det skulle göra att vi peppade varandra till träning och då skulle det bli lättare…jadda, jadda…ni vet det där gamla vanliga. Men vi köpte oss dyra årskort, ytterligare en sak som skulle tvinga iväg oss. Vi hade ju betalt dyra pengar…jadda, jadda…igen det gamla vanliga. Första träningstillfället klev sambon upp på ett löpband och jag ställde mig på en crosstrainer. Eftersom jag inte ville vara sämre än personen bredvid mig, de fick ju inte tro att jag tränade på grund av nyårslöfte, så ställde jag in maskinen på träningsprogrammet Ironman. Jag log lite åt killen bredvid och sa något i stil med att det var skönt att man fick en maskin bland alla nybörjare och så satte jag igång. Efter tio minuter ville jag dö. Jag sneglade på grannens maskin, jag var tvungen att hålla ut så länge så att han gick därifrån. Efter cirka 20 minuter stod jag äntligen ensam i hörnan och var tvungen att stå still och hålla mig i stavarna på maskinen för att inte ramla ihop. Jag slängde en blick mot sambon som sprang vidare på löpbandet. Jäklar, att han hade sådan kondition visste jag inte.
”Det visade sig att han inte visste hur man saktade ner farten eller hur man stängde av maskinen”
När jag gick bort mot sambon träffade jag lite folk på vägen och stod och snicksnackade träning samtidigt som jag försökte att andas normalt. Till slut kom jag fram till sambon. Han sprang på. Men när jag mötte hans blick såg jag något som påminde om blicken i en hare som snart blir fångad av en räv. Hjälp. Mig. Fick han fram. Jag gick lite närmare. Det visade sig att han inte visste hur man saktade ner farten eller hur man stängde av maskinen. Så valet mellan att ramla och göra sig löjligförklarad inför de andra på gymet och att bita ihop och springa blev hans morot denna träningsrunda. Jag bröt ihop på golvet i ett skrattanfall innan jag till slut lyckades ta mig upp för att stänga av löpbandet. Vi tränade aldrig mer det året.
”Nu ska de få se. Denna gång är det på riktigt.”
Gå ner i vikt. Om ni skulle träffa mig personligen någon gång och börja prata dieter så skulle ni få svaret av mig: Det finns inga snabbvägar. Det handlar om att kombinera rätt mat med rätt träning. Kalorier in, kalorier ut liksom. Jag resonerar klokt, men jag ljuger som en borstbindare. Jag har fastat, testat lchf, GI, någon dansk sjukhusmetod, köpt viktväktarnas dyra appar och för att inte tala om dessa lådor med aloe vera. Med full entusiasm sätter jag igång, Eftersom alla rekommenderar att man ska berätta för nära och kära att man ska göra denna satsning på sig själv så börjar jag med familjen. Jag berättar för dem att nu ska jag satsa på mig själv och må bra. När detta samtal äger rum så ser familjen ut som om jag berättar att jag ska gå ut i krig. De sänker sina huvud, tittar på varandra och ser allmänt plågade ut. Men jag blandar min shake och ler. Nu ska de få se. Denna gång är det på riktigt. Men det slutar alltid på samma sätt. Jag dricker min shake, men tar en köttbit och doppar i gräddsåsen. Kött och grädde är ju ändå lchf. Sedan lägger jag till lite potatis och grönsaker, det är ju ändå viktväktarna och ett glas vin till det. Danskarna dricker ju vin. Och så sitter jag här och väger 25 kilo mer än vad jag gjorde som höggravid.
”Ni förstår, problemet är det att när jag har en ansenlig summa på mitt konto så drabbas jag av carpe diem-djävulen.”
Spara pengar. Detta är väl det löfte som jag ändå lyckats bäst med. Eller spara och spara. Jag får ihop det. Ni förstår, problemet är det att när jag har en ansenlig summa på mitt konto så drabbas jag av carpe diem-djävulen. Jag är ingen shoppingperson som gillar att handla grejer såsom kläder eller saker till mig själv. Nej jag tror att jag är miljonär och bjuder hela världen på saker. Jag slänger i en femhundring i tiggarens pappersmugg, jag köper skidresor till hela släkten och enligt sambon så köper jag en oansenlig mängd av saker som exempelvis ljusmassa till ljusstöpningen som aldrig blir av, pysselgrejer som ligger i kökssoffan ifall något barn kommer och vill pyssla samt onödiga tomtedräkter med en ren mellan benen som används en gång. Själv säger jag stolt: Det spelar ingen roll hur mycket eller hur lite jag än tjänar, det är alltid noll kronor kvar i slutet av månaden. Medan min sambo säger: Ja, har du funderat på det någon gång?
Som ni förstår. Jag är en karaktärslös människa. Otränad, lite fet och utan sparkapital. Men jag gör ett nytt försök 2017. Skam den som ger sig. Och om jag skulle misslyckas, osannolikt, så är jag fortfarande kåt, glad och tacksam. Gott nytt år!
