Olle Larsson: Olle Larsson: Den meditativa bilresan
Jag tycker om att köra bil. Det är meditativt att sitta ensam och tänka och låta tankarna flyga fritt. För mig är vägsträckan mellan Växjö och Oskarshamn speciell. Det är mil efter mil av skog som då och då öppnar sig för samhällen som Åseda, Högsby och Bockara. Under alla de år som gått sedan jag lämnade min barndomsstad vid kusten och flyttade till inlandet har jag kört den där vägen hundratals gånger. Ibland har jag varit glad och förväntansfull, andra gånger sorgsen och nedslagen. Oftast har jag nog varit eftertänksam och funderat. Vägen, som kanske är en av de tråkigaste i Sverige, knyter ihop det nuvarande med det förflutna och mitt nu med mitt då. Idag är jag på väg hem för att begrava en nära släkting. Trådarna tillbaka till barndomen blir allt färre och tunnare. Snart är alla de som alltid funnits borta och med dem minnen som för mig är oåtkomliga.
Jag lämnade Oskarshamn i slutet av 1980-talet och under flera år efter uppbrottet hade jag inte mycket gott att säga om den plats där jag vuxit upp. Jag var ung, livet var långt och fullt av möjligheter och där och då betydde framtiden allt och det förflutna ingenting. Men det var då. Att längtansfullt blicka tillbaka mot det som varit hör den tilltagande åldern till och numera omges namnet Oskarshamn av nostalgins skimrande färgprakt. Nog är det märkligt att jag fortfarande känner mig som en oskarshamnare trots att jag levt den större delen av mitt liv på andra platser. Kanske beror det på att det egentligen var där jag blev den jag är.
Idag är Oskarshamn för mig framför allt förknippat med minnen och hågkomster från barndomen och uppväxten. Varje besök i staden gör det förflutna levande. Hus och gator liksom namn, dofter och vyer är ett slags minnesfragment som när de fogas samman blir till berättelsen om tjugo år av mitt liv.
När jag kliver ur bilen och promenerar på de välbekanta platserna slår det mig hur vackert det är i Oskarshamn. Kanske var jag tvungen att vara borta en tid för att upptäcka det. I mitt inre manar jag fram bilden av solen som stiger upp ur havet en tidig sommarmorgon, gula höstlöv på marken i stadsparken och det speciella ljus som uppstår vid hamnen under tidiga vårdagar. Det sägs att avstånd förstärker kärlek, oavsett om det handlar om tid eller rum. Nog är det så att det finns en sanning i alla talesätt.
Oskarshamn kommer aldrig mer att bli min fasta punkt i tillvaron. Staden vid kusten är mitt då men inte mitt nu och heller inte min framtid. Kanske är det känslan av att något oåterkalleligt gått förlorat som gör att jag alltmer sällan åker hem. Nu kör jag mest den välbekanta vägsträckan när jag ska besöka mina föräldrars grav eller gå på begravning. Men det går knappast en dag utan att jag tänker på det som varit och känner saknad.
Riksväg 23 har bytt namn till väg 37 men skogen står lika tät som den gjorde då jag första gången körde den. Det har blivit många gånger sedan dess. Då var det en ung man som längtade bort, nu är det en medelålders man som längtar hem. Staden finns kvar men det som var mitt är borta.
”iksväg 23 har bytt namn till väg 37 men skogen står lika tät som den gjorde då jag första gången körde den. Det har blivit många gånger sedan dess. Då var det en ung man som längtade bort, nu är det en medelålders man som längtar hem. Staden finns kvar men det som var mitt är borta.”
