Olle Larsson: Olle Larsson: Farväl 2018
Man brukar säga att det ligger i människans natur att kategorisera och skapa ordning i tillvaron och sannolikt är vårt behov av att blicka tillbaka och skapa sammanhang ett uttryck för just detta.
Att vi väljer att göra det i samband med årsskiften är inte att förundras över. Nyårsafton innebär att någonting tar slut samtidigt som något annat börjar. Där och då är det frestande att sätta sig ner, minnas och sammanfatta det som varit. I denna stund förfärdigas miljontals olika berättelser om det år som gått. Deras byggstenar är fragment och skärvor från händelser som människor upplevt under de tolv månader som gått sedan kyrkklockorna ringde in det år som vi med vår tideräkning känner som 2018.
Att lägga livet till rätta innebär att göra ett urval som tvingar glömskan att samarbeta med minnet. Vi väljer ut ett antal händelser, sorterar bort andra och ordnar dem i kronologisk ordning för att på detta sätt skapa sammanhang. Det rutinartade fäster vi ofta inget större avseende vid utan det finns mest som ett slags bakgrundsbrus eller snarare som en kuliss mot vilken det mer spektakulära får utspela sig.
För egen del innebär det att om någon frågar mig om hur mitt år har varit så kommer jag inte berätta om all den tid jag ägnat åt undervisning, skrivande, träning och skötsel av en krånglande diabetes utan istället prata om resor, tv-framträdanden och annat som helt enkelt avvikit från det vanliga.
Detta sätter fingret på det som är ett av historieskrivningens dilemman. Oavsett om det handlar om historia i det stora eller det lilla så blir det ofta så att vardagens stilla lunk alltsomoftast skyms av det storslagna och dramatiska. Detta visar sig också i vilka händelser vi väljer att fira årsdagarna av varje år.
Under året som gått har vi bland annat firat hundraårs-jubileet av demokratins genombrott i Sverige, det första världskrigets slut ute i Europa och demonregissören Ingmar Bergmans födelse. Det som sker i det stora blir kvar medan det som sker i det tysta förblir obemärkt och försvinner. Historien dömer på så vis de allra flesta av sina aktörer till tystnad.
Snart är det 2019. Våra berättelser om detta år är ännu oskrivna och jag finner en viss tillfredsställelse i att betrakta det nya året som ett tomt pappersark som det är upp till oss att fylla med innehåll. Kanske upplever många med mig nyårsafton som ett slags katarsis, ett reningsbad, där man lägger det gamla bakom sig och börjar om på nytt.
Vilka händelser som kommer att gå till historien från det år som snart ska ringas in återstår att se, men för den som vill fira olika märkesår 2019 finns det många händelser, inte minst från 1900-talets dramatiska historia, att välja mellan. Vad sägs exempelvis om Versaillesfreden 1919, den stora börskraschen 1929, det andra världskrigets utbrott 1939, månlandningen 1969 eller Berlinmurens fall 1989?
