Olle Larsson: Olle Larsson: Till flanerandets lov
Jag skäms lite över att erkänna det men att smyglyssna på andra människors samtal och försöka foga samman samtalsfragmenten till historier är inte så dumt det heller. Denna typ av sysselsättningar ingår i det som sammanfattningsvis kallas för att flanera och den som ägnar sig åt det beskrivs ofta som en flanör. Jag är en hängiven sådan.
Flanören var under lång tid missförstådd och det var först under andra halvan av 1800-talet flanerandets status höjdes. Från att ha betraktats som en dagdrivare och lätting tog fransmännen nu flanören till sina hjärtan och placerade honom i Paris.
Den franska huvudstaden var på 1860-talet en metropol i förvandling. Under Napoleon III och Baron Haussmann byggdes det som aldrig förr och flanören blev ett viktigt inslag i den parisiska gatubilden.
Man började nu tala om olika typer av flanerande och flanören återfanns inte bara på gator och boulevarder utan även i parker, gallerier och på caféer. Honoré de Balzac kallade flanerandet för ”ögats gastronomi” och menade att ingen förstod en plats och dess människor så väl som flanören i egenskap av intelligent iakttagare.
Även Charles Baudelaire hyllade den flanerande människan som han benämnde ”ett kalejdoskop med medvetandets gåva” och uttryckte beundran för flanörens förmåga att på olika platser och i olika sammanhang förhålla sig både hemmastadd och främmande på en och samma gång.
Även Sverige har haft sina flanörer, såväl verkliga som fiktiva. Till de riktigt stora hörde Jan-Olof Olsson, signaturen Jolo, som var en gudabenådad skribent och stjärnjournalist på Dagens Nyheter.
Ingen kunde som han förvandla de mest anspråkslösa platser och vardagliga situationer till spännande berättelser. Till sin dotter Vibeke sa han en gång att den som inte hittar något spännande på Luntmakargatan kan resa till New York och kommer inte att hitta något där heller.
Min personliga favorit bland de påhittade flanörerna är antikhandlaren Johan Kristian Homan, huvudperson i Jan Mårtenssons detektivromaner. Sedan karaktären gjorde entré på den litterära scenen 1973 har han i sakta mak strövat genom Stockholm och betraktat människor och miljöer. Johan Kristian Homan är i alla avseenden flanerandets idé personifierad.
Jag skulle vilja slå ett slag för flanerandets konst. Det är sannolikt nyttigt och välgörande för kropp och själ att någon gång sakta ner stegen och se sig omkring.
Även bland det vardagliga finns det mycket att upptäcka om man ger sig tid att försöka. Livet bor i de små detaljerna och ofta står det stora att upptäcka i det lilla.
Nu när våren står för dörren rekommenderar jag alla att gå ut och fascineras av gator och torg, titta på människor och i smyg lyssna på deras samtal. Världen är full av berättelser som bara väntar på att bli upptäckta. Vem vet, kanske kan det få fler än mig att sjunga flanerandets lov.
