Ingen välfärd utan kultur
Vi bor i Växjö och vi tycker om vår stad. Därför är det med förvåning vi har tagit del av “Blågröna Växjös” budgetförslag. Förvåning följd av chock, misstro, sorg och vrede. Vi vill fortsätta bo här och vi vill vara stolta över Växjö. Precis som politiken vill vi ha 100 000 invånare.
Att leva i en stad är att leva i en gemenskap. Staden är vår, tillsammans. Här ska vi alla ha möjlighet till värdiga liv. För att inte bara vara sova-jobba-äta-köpa-dö-varelser i ett samhällsbygge behöver vi tänka fritt, känna stort, uppleva det okända. Vi behöver uttrycka oss, vi behöver förstå varandra. Vi behöver konsten. Vare sig den är filmad, målad, skriven, byggd, sjungen, planterad eller i annan form. Konsten är en oumbärlig del av livet och konsten måste vara en del av vårt gemensamma rum.
I ett pressmeddelande kallar de blågröna sin besparing för en förstärkning och vi vet inte om vi ska skratta eller gråta. Det är som att fylla klasser med fler elever utan att öka antalet pedagoger, och kalla det för att förstärka skolan. Är det värdigt en stad av Växjös storlek att gömma undan konsthallen i ett mörkt hörn och Det Fria ordets hus bland stadsbibliotekets fulla hyllor? Hur kan en sådan stad samtidigt hävda ambitionen att växa?
Hur ska vi bli 100 000 om invånarna här bara förväntas jobba, bo och konsumera?
(Vi låter medvetet bli att ställa konstens kostnad mot idrottens. Vi vet alla hur det ligger till. Det vore så att säga öppet mål att jämföra idrottens jättekostnader mot konstens pyttekostnader.)
Konsthallen började som en liten bakficka på Sandgärdsgatan tidigt 1990-tal. Det Fria ordets hus började i liten skala 2012. Båda har, trots tidvis svåra förutsättningar, växt med uppgiften och verkar nu med kraft för kulturspridning, yttrandefrihet och en mångfald av intryck och uttryck. Demokrati. Är det något de förtjänar - och är det något som Växjö behöver - så är det mer plats till konsten, inte mindre. Bra verksamhet behöver bra lokaler, allt annat är önsketänkande.
Vi ser paralleller med nedmonteringen av tekniska förvaltningen. Gator, torg och parker tillhör på samma sätt som konsthallen, Det fria ordets hus (och busshållplatserna som man också vill sälja!) det offentliga rummet. De är våra.
När nu de blågröna vill ”konkurrensutsätta” förvaltningen av dem försvinner långsiktigheten. Ska snålheten styra hur de ser ut i fortsättningen? Eller är planen att på sikt förtäta bort “olönsamma” grönytor där inte marknadshyror finns att ta ut? Att stadens gröna mellanrum är livsviktiga för oss som bor här är experterna ense om, liksom att en teknisk förvaltning på entreprenad vore en garanterad förlustaffär. Det står i den utredning kommunen själv beställt. Att blunda för expertkunskap är inget mindre än ren dumhet.
”Välfärden först” är ledordet för den blågröna budgeten. För kulturen och de offentliga rummen innebär budgeten tvärtom en direkt nedmontering av välfärden. Ett närmast obegripligt förslag som tycks bottna i djup okunskap och bristande respekt för de delar av samhället vi alla kan ta del av - och i förlängningen för alla oss som valt att leva här.
Det som tagit lång tid och idogt arbete att bygga upp raseras lätt i en handvändning. Växjöpolitiker, dra inte undan mattan för konsten i Växjö för en marginell besparing. Låt våra gemensamma platser vara våra. Låt oss fortsätta leva i en stad vi kan vara stolta över.
Camilla Carnmo, kulturjournalist och regional kulturutvecklare. Kulturredaktör på Smålandsposten 2000-2012.
Thomas Lissing, kulturjournalist och författare. Har forskat och skrivit om Växjös samtida och historiska konst och kultur sedan 2005. Medverkar regelbundet på Smålandspostens kultur- och nöjessidor
