Sverigedemokraterna är inget arbetarparti
Nyligen när Sverigedemokraterna hade landsdagar i Örebro visade ett parti med nytt självförtroende upp sig. Samtidigt som vi försöker greppa det faktum att den fria konsten är hotad och att förslag om att skrota prideflaggan sprider sig i landet, verkar stora delar av SD:s sakpolitik passera obemärkt.
Partiet vill gärna framställa sig som ett arbetarparti. Men att de röstat emot att stärka de fackliga skyddsombuden och företagshälsovården, att man anser det helt okej att stapla tidsbegränsade anställningar på varandra och att lagen om anställningsskydd försvagas, är däremot inget partiet skyltar med i samtal med landets arbetstagare.
Inte heller pensionärer eller sjuka bör sätta sitt hopp till Sverigedemokraterna. I deras budget finns inget utrymme för höjda pensioner och partiet vill återinföra stupstocken i sjukförsäkringen.
För väljare som vill ha förändring och sätter sin tilltro till Sverigedemokraterna är det av stor vikt att veta vad den förändringen kan innebära.
Partiets framgång bygger på polarisering. Att ställa grupper mot varandra ökar otryggheten och späder på oron i samhället. En oro som förtjänar att tas på allvar. SD har under en längre tid beskrivit sig som ett parti som står utanför etablissemanget, ett parti med riktiga lösningar. Men problemen som behöver lösas grundar sig i ökade klyftor i samhället och i en nedmonterad välfärd. I de här frågorna är deras politik rent kontraproduktiv.
Den 4 december inledde Moderaternas partiledare Ulf Kristersson samtal med SD och bland de egna verkar stödet för detta stort. Nu är det alltså dags för Sverigedemokraterna att med all tydlighet presentera sina politiska visioner för de som ser dem som lösningen på samhällets utmaningar.
Tiden som underdog får nog anses vara förbi, interna skandaler och brottsåtalade företrädare kan inte längre viftas bort som nybörjarmisstag.
Det kan verka långt till nästa val men tydligt är att nu läggs grunden för kommande samarbeten. Blir det ett samarbete mellan M, KD och SD är det troligt att Jimmie Åkesson, med flest mandat, kommer att styra den skutan. Kanske är det helt okej för ovannämnda partier och då är det ju faktiskt rakryggat att redan nu signalera detta.
Slutligen är det också dags för lite självrannsakan för samtliga övriga riksdagspartier, allt oftare hör vi medborgare uttrycka att politiken upplevs som likartad. Att vissa partier är i opposition och andra i majoritet verkar inte tillräckligt tydligt för de som inte rör sig i politikens korridorer. Kanske är partierna lite för otydliga och luddiga i kanterna?
Vi i Vänsterpartiet lovar att vi kommer att stå upp för ett jämlikt och jämställt samhälle, där allas rättigheter värnas. Vi är och kommer fortsätta att vara en tydlig röst i arbetarrörelsen, klimatarbetet och för ett värdigt mottagande av de som söker asyl.
Vi är garanten för en tydlig vänster i det nya politiska landskap som formas. I det löftet ingår också att vi ska göra vårt yttersta för att vi i vår politik ska vara tydliga och transparenta gentemot medborgarna. Alla kommer inte tycka som vi, men de som gör det ska veta vad de får.
Maria Garmer (V), Björn Kleinhenz (V) och Samuel Schelin (V)
