Ett monument över en stads otillräcklighet
Växjös reträtt från uppförande av ett estetiskt, miljömässigt och symboliskt löftesrikt nytt kommunhus till ett kostnadsstrypt funktionellt bygge har lett till en intensiv debatt i Smålandsposten. Senast är det Mikael Karlsson (V) och Ulf Rosén som den 13 respektive 17 september menar att det förslag som skall klubbas den 27 september rentav förfular staden.
I perspektiv av entreprenörens Björn Sundebys djärva retro-bygge framstår kommunens löftesbrott som en ynkedom. Stadsarkitektens uttalande i Smålandsnytt - om att visioner och drömmar egentligen inte är till för att förverkligas fullt ut - är beklämmande. Det är som att till vinnare i ett lopp utse den som leder innan spurten tar vid. Ingen entreprenör eller konstnär, ja inte ens en fri arkitekt, skulle uttrycka sig som Henrik Wibroe.
Småland är ju känt som klurighetens och sparsamhetens hemvist. Turerna kring Växjös kommunhus gör att Växjö omvandlar Småland till fantasilöshetens och snålhetens landskap. Det som skulle bli en byggnadsteknisk juvel i stadens centrum med bas i de verksamheter som bär vårt särdrag - trä- och glasindustri – blir nu ett bygge som snarast hör hemma på ett industriområde.
Om nu det offentligas slantar inte räcker till kan man tycka att det privata näringslivet kan bidra till sitt regionala centrum. Växjö är säte för Sveriges största och ekonomiskt mest framgångsrika skogsägarförening – Södra. Landets största och vinstrikaste privata sågverkskoncern – VIDA – har redan genom satsning på en idrottsarena demonstrerat sitt intresse för att göra sin residensstad känd. Visst är Glasriket fattigt på pengar men desto rikare på attraktionskraft som skulle förstärkas ytterligare om besökare av stadens med dess Glasmuseum redan vid ankomsten möttes av ett glastempel.
Tvärs över rälsen till det blivande kommunhuset ligger World Trade Center, en symbol för Växjö och Småland som en del av en global värld. Det är viktigt att detta matchas av ett kommunhus med lyskraft. Trovärdighet som en global aktör kräver att man gör sig själv intressant – det är samspelet mellan det lokala och det globala som driver utvecklingen. Ikea har som världsföretag alltid markerat sin lokala hemvist i Småland. Ikea, som i Kampradstiftelsen satsat mer kapital än vad Nobelstiftelsen disponerar, kan genom bidrag till en regional arkitektonisk pärla ytterligare befästa sitt småländska ursprung.
I ett tidigare debattinlägg lovade jag att offentligt äta upp en av mina kepor om inte de då budgeterade 750 miljonerna för kommunhuset till slut skulle bli minst en miljard. Det är kanske förmätet men ändå frestande att hävda att detta utspel kan vara en anledning till kommunens desperata försök att krympa kommunhusets kostnadsbudget. Hur som helst har jag förgäves väntat på att någon Växjörestaurang skulle erbjuda sig att anrätta min kepa.
Bengt Johannisson, Professor, Linnéuniversitet
