Annons

Gör om den svenska biståndspolitiken

Bistånd bör i största utsträckning vara en hjälp till självhjälp där utbildning, infrastruktur och sjukvård utvecklas. Men påfallande ofta ges bistånd till fel länder, skriver Patrik Åkesson (KD).
Debatt • Publicerad 17 augusti 2018
Detta är en opinionstext i Smålandsposten. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Patrik Åkesson, riksdagskandidat för Kristdemokraterna i Kronoberg, skriver om Sveriges biståndspolitik.
Patrik Åkesson, riksdagskandidat för Kristdemokraterna i Kronoberg, skriver om Sveriges biståndspolitik.Foto: Urban Nilsson

Det svenska biståndet är viktigt och uppgår till cirka en procent av statens totala budget. För mig som riksdagskandidat är det en högt prioriterad fråga och jag tror att min långa erfarenhet som företagare och entreprenör kan tillföra viktiga synpunkter i ämnet.

Ledord bör vara effektivitet, det vill säga, en mätbar mycket stor procentandel måste nå mottagaren utan att haka upp sig via korruption eller ren byråkrati.

Annons

Inget land klarar att nå en hållbar utveckling utan att näringslivet är med på tåget, därför bör bistånd riktas i huvudsak mot de länder där fri företagsamhet råder.

Bistånd bör i största utsträckning vara en hjälp till självhjälp där utbildning, infrastruktur och sjukvård utvecklas. Denna första fas bör åtföljas av uppmuntran till handel och utbyte med andra länder. Det är endast så en hållbar övergång från U- till I-land kan ske.

Ovanstående påståenden borde vara självklara men det är påfallande ofta bistånd ges till fel länder.

På hösten 2004 dog PLO-ledaren Arafat. Han blev under sin livstid en av världens mest förmögna politiker och man uppskattade hans samlade rikedom till mellan 30 och 43 miljarder kronor.

2003, cirka ett år före Arafats död, avslöjade internationella valutafonden i en rapport att cirka åtta procent av den palestinska myndighetens budget, under en stor följd av år, gått direkt till konton som tillhörde Yassir Arafat privat. Även i dag går en oerhört stor del av Palestinas budget direkt till politiker, exempelvis överstiger Mahmoud Abbas månadslön nu en miljon dollar.

Ännu mer provocerande är de stora andelar av budgeten som går till att bygga upp de så kallade martyrfonderna, innebärandes att den som begår terrorbrott mot israeler kan bli belönad med pension på livstid genom dessa. Ja, du läste rätt.

Nu i juli 2018 meddelade Australien att man drar in bistånd till de palestinska territorierna. I mars i år släppte den amerikanska kongressen och senaten igenom en lag som innebär att USA drar in delar av sitt bistånd till Palestina tills de slutar belöna terrorister och deras familjer. Danmark, Schweiz och Nederländerna har också beslutat att frysa delar av sitt bistånd till palestinska organisationer av liknande skäl.

Sverige bistår med ungefärligen en miljard årligen till Palestina. Att Sverige fortsätter med sina utbetalningar trots fullständig vetskap om ovanstående är ytterst anmärkningsvärt.

Finns det då bra sätt att nå fram och vara framgångsrik i sin biståndspolitik?

Jag har personligen engagerat mig på olika sätt i en välgörenhetsorganisation som heter Ankarstiftelsen. Denna organisation har koncentrerat sig på utbildningsinsatser genom att bland annat bygga skolor i Colombia och Brasilien med stor framgång. Denna lilla organisation har nu byggt mer än 200 skolor under ett antal år. Mindre än tio procent av intäkterna faller bort i form av administration och insatserna har gjort att många fattiga som aldrig skulle ha fått chansen annars nu nått positioner som lärare, ingenjörer och läkare.

Annons

Jag menar att organisationer som denna borde kunna stå modell för hur en större del av vår biståndsbudget bör utformas.

Fotnot: Sveriges totala bistånd är på 49 miljarder kronor (43 internationellt).

Patrik Åkesson, riksdagskandidat för Kristdemokraterna i Kronoberg

Annons
Annons
Annons
Annons