Vi måste dämpa hastigheten

I det andra inslaget framställdes det nya hastighetsprojektet – höghastighetståg - som en viktig åtgärd för den tänkta, men osedda, framtiden. Av miljöskäl. Men också av effektivitets– och konkurrensskäl väl? Med höga insatser i form av miljarder som kunde användas till nyttigare, mera näraliggande behov. Det är dessa näraliggande behov som bör prioriteras. Vi har ingen given framtid. Men ett ”i dag”. Varför ska det läggas tusentals miljarder på högst osäkra och dumdristiga projekt? En del vill, vansinnigt nog, locka med resa till Mars – hur ansvarslöst får det bli i förvaltningen?

Båda nämnda inslag i radioutbudet ger en högst dämpad entusiasm bland dem som inte är hastighetsivrare. Från dem som personligt fått erfara följderna av hastighetsökningen i samhällsfunktionerna - och i sitt yrkesliv (och de är ju många!) - kommer bekräftelsen på denna bristande entusiasm.

Stressrelaterade sjukdomar. Hastigheten skadar i längden. Pressen går över mänsklig förmåga. Gud Fader skapade ingen brådska, sa man förr. Men nu är väl människan ansedd som gud. Och styr efter eget huvud sin färd. Det är ju mycket bättre nu än förr, för vi är i framkant.

På ”samhällståget” sitter många som i dag tänker tanken att någon i lokförarfunktion ”i framkanten” skulle märka något och ge akt på ljudet från nödbromsarna som passagerarna dragit i under lång tid. Men fartblindheten är hög. Och den egna karriärvägens hastighet synes viktigare än något annat.

Somliga har blivit mer åksjuka än andra. Men det kommer fler. Allt fler ”tågresenärer” måste få vård i stillhet. Och de som ska ge den är snart själva både skadade och under press. Får inte resurser. För det ska byggas stora stadshus och väldiga hastighetsbanor. Med flera så kallade projekt. Det går så länge som det går – och sen går det inte alls.

I år är det valår. Vem vill erkänna det nödvändiga i att välja att dämpa vansinnets hastighet – för människans skull? Och efter andra lagar och regler än människans oförnuftiga.

Per Gustafsson, Vislanda