Andra erfarenheter av ensamhet
När jag blev pensionär blev jag medlem i en pensionärsförening. Jag gick på några möten och förväntade mig att jag skulle hälsas välkommen. Men där satt jag, alltid med ett par tomma platser på var sida. Ingen försökte ens prata med mig. Endast en gång vid fikabordet kommenterade en äldre man att han inte hade sett mig tidigare. Tyvärr var han Lakers-supporter och vände sig bort direkt när jag nämnde att jag saknade intresse för lagsport, både ishockey och fotboll.
SPF skriver om till exempel resor. Att klämmas in bland en hel grupp gamlingar och lotsas runt olika kultursevärdheter och fikaställen tilltalar mig inte. Jag åkte en tur i början av min pensionärskarriär och medan alla andra klumpade ihop sig två och två med sina stamkompisar satt jag ensam vid min plats under hela utflykten – tydligen var jag en okänd faktor som ej bör beröras.
Är det jag som har fel inställning kanske? – för ärligt talat känner jag mig inte som pensionär, trots mina 80 år på jorden.
Den osynliga pensionären
