Utbildningsnämndens ordförande: ”Nu måste vi få superkoll och sätta in rätt åtgärder”

Vid kommunfullmäktiges sammanträde den 18 december 2018 ställde Malin Lauber (S) en interpellation till Pernilla Tornéus (M), ordförande i utbildningsnämnden, om hur situationen ser ut i Växjö med barn som inte kommer till skolan. Pernilla Tornéus (M) svar var att det i Växjö bara finns ”en handfull” grundskoleelever som är hemmasittare.

Alltså fem, om man räknar handens fingrar. Det är en sensationellt bra siffra med tanke på att det finns närmare 10 000 grundskoleelever i kommunen.

– Som sagt, det är uppgiften jag fått, säger Pernilla Tornéus.

Det är bara det att kommunens siffror inte är att lita på. Det konstaterar Utbildningsnämnden själv i sin årsrapport. Skolorna följer inte rutinerna för frånvarorapportering vilket innebär att "de uppgifter som finns i utbildningsförvaltningens verksamhetssystem inte är tillförlitliga”.

I brist på tillförlitliga uppgifter från kommunen är Lena Klarefelt förmodligen den som har bäst koll på hemmasittarna. Hon är verksamhetsledare för Kompisförmedlingen. I projektet, som har pågått i drygt ett år, har man använt sina samarbetspartners Attention Kronoberg, Barn- och ungdomshabiliteringen och Vuxenhabiliteringen och egna nätverk för att knyta kontakt med hemmasittande ungdomar.

Lena Klarefelt berättar att man har kännedom om 300–500 hemmasittare i grundskoleåldern i Växjö och de tre grannkommuner där projektet bedrivs. Då begränsar man sig ändå till ungdomar över 13 år med neuropsykiatrisk diagnos.

Istället för en handfull hemmasittare kan det alltså röra sig om hundratals i Växjö kommun.

– Det låter väldigt märkligt, är Pernilla Tornéus första reaktion på uppgiften.

Kan det finnas ett så stort mörkertal?

– Ja, det måste det ju göra då. Vi har skärpt våra rutiner för frånvarorapportering men det är inte fullt implementerat, uppenbarligen. Som det ser ut idag kan vi inte följa det.

Utbildningsnämndens ordförande berättar att hon fått uppskattningen av antalet hemmasittare från tjänstemän och att det dessutom handlar om en egen snäv definition.

– Jag frågade senast idag och fick svaret en handfull. Det är sådana som inte går i skolan alls trots alla anpassningar. Som inte har någon kontakt alls med skolan. Det kan absolut handla om ett hundratal om man räknar in dem med sporadisk skolgång.

Men vet gör man inte. Man har ingen koll.

– Eftersom vi inte haft någon ordentlig uppföljning av närvarokontrollen har vi inte det ännu.

– Nu måste vi få superkoll och sätta in rätt åtgärder.

Pernilla Tornéus berättar att skolenheterna nu har fått två månader på sig att se till att rutinerna följs.

– Alla rektorer har fått beskedet att de måste börja rapportera frånvaron. Punkt.

Bristerna i rapporteringen är kända sedan länge. Redan 2015 konstaterade internkontrollen att det gör att ”huvudmannens samlade bild försvåras”. Fyra år senare har man fortfarande inte kommit till rätta med problemen. Pernilla Tornéus berättar att det framkommer att elever varit borta från skolan i tre månader utan att det rapporterats till nämnden.

– Jag blir tokig. Då kan man ju inte sätta in rätt insatser.

De interna kontrollerna 2016 och 2017 påtalade även att förvaltningen behöver jobba vidare med att se till att det finns medel till de elever som har behov av särskilt stöd. I den färska årsrapporten för 2018 konstateras bara att man jobbar vidare med det.

Vad görs konkret för eleverna?

– Vi har förstärkt elevhälsan, dubblat upp den. Det är viktigt att se de tidiga tecknen om en elev börjar vara frånvarande lite sporadiskt så att man kan gå in med tidiga åtgärder.

Förra läsåret gjorde Skolinspektionen en enkätundersökning som besvarades av 2 983 vårdnadshavare till grundskoleelever i Växjö. Resultatet visar ett utbrett missnöje med stödinsatserna. 23 procent av de medverkande, alltså nästan var fjärde, menar att deras barn behöver mer hjälp än vad skolan ger.

Elva procent av de svarande uppger att deras barn får särskilt stöd av något slag, vilket motsvarar ungefär 1 000 barn. Men var tredje av dessa anser att barnet inte får stöd i den utsträckning som behövs.

Var femte uppger att det inte ens utarbetats något åtgärdsprogram trots att utredning visat att barnet är i behov av särskilt stöd.

– Jag kan säga direkt att åtgärdsprogram ska man ge, så är lagen. Det finns ingen ursäkt, säger Pernilla Tornéus.

Både föräldrar och lärare, som vi talat med, berättar att de får höra att det inte finns resurser?

– Vi har varit väldigt tydliga med att de barn som är i behov av extra stöd ska ha det. Vi har även utökat resurserna. Sedan kan det säkert vara så att det varit tillfälliga sjukskrivningar och att en del hamnat i kläm på grund av det. Det är väldigt olyckligt. Men vår ambition är att alla ska få den hjälp de behöver.

Pernilla Tornéus är förvånad över att det hänvisas till resursbrist.

– Det har inte nått fram några signaler till mig att rektorer inte har resurser till åtgärdsprogram eller för att sätta in stöd. Är det så, vill vi gärna få veta så att vi kan ta itu med det. Så ska det ju inte vara. Som förälder är det viktigt att man går vidare till nästa instans, det finns alltid en områdeschef eller andra man kan vända sig till.

Pernilla Tornéus berättar att det tidigare rått oklarheter kring skolans ansvar.

– Finns behovet måste vi kompensera för det. Men det gamla avtalet med Bup tolkades från skolans sida som att man inte var skyldiga att sätta in extra stöd förrän barnet fått en diagnos. Det var en vanlig missuppfattning.

”Växjö kommuns barn och elever får en modern, kvalitativ och likvärdig utbildning så att de når så långt som möjligt i sin utveckling som person och i sin kunskap. De utvecklar hela sin potential och sina talanger för att bli det som de drömmer om. Att nå optimal kunskapsutveckling är att nå så långt som möjligt utifrån just sina förutsättningar med rätt utmaningar, kunskap, stöd och hjälp i en trygg miljö”.

Så skriver utbildningsnämndens ordförande Pernilla Tornéus i årets internbudget.

Kan man som förälder vara trygg med att mitt barn får all hjälp som behövs oavsett vilken kommunal skola jag väljer?

– Jag vill att det ska vara så. Absolut, det är vår ambition. Därför fortsätter vi att stärka elevhälsan. Men vi har haft problem att rekrytera, det har till exempel varit brist på psykologer. Vi har fortfarande en del skolskötersketjänster som är svåra att tillsätta. Men trygghet, studiero och tidiga insatser är prio ett.

Är det möjligt att skapa en skola som fungerar för alla barns olika förutsättningar?

– Vi kommer aldrig kunna säga att nu har alla det bra. Vi blir aldrig färdiga. Vi vet att utmaningarna finns och de kommer säkert att öka.

Skolplikten upphör efter nian men enligt skollagen har kommunen ett fortsatt ansvar för ungdomar upp till 20 års ålder. Det kommunala aktivitetsansvaret, KAA, innebär att hemkommunen ska bevaka ungdomar som inte läser vidare på gymnasiet eller hoppar av. De ska kontaktas och erbjudas insatser.

Även här råder oklarhet kring Växjö kommuns statistikföring och om de ansvariga politikerna i utbildningsnämnden har en korrekt lägesbild.

– Vi blev faktiskt lite chockade när vi tog fram siffrorna för hur många det är i KAA, säger Pernilla Tornéus.

När hon redovisade dem i kommunfullmäktige sa hon:

– Min ambition är att vi ska veta vad alla dessa 336 gör så att vi kan se vad vi kan göra för att få dem att fullfölja sin utbildning och inte riskera att hamna i utanförskap, vilket man faktiskt gör om man inte fullföljer sitt gymnasium.

De senast publicerade uppgifterna är för vårterminen 2018. Då hade Växjö 630 ungdomar som omfattades av det kommunala aktivitetsansvaret. Kommunen hade bara haft kontakt med 56, alltså färre än var tionde. När Smålandsposten begär ut uppgifterna får vi svaret att antalet registrerade nu är 380. Aktuell data är insamlad och sänd till SCB. Enligt tjänstemän på kommunen har man ingen teknisk möjlighet att själva bearbeta datan. Men det minskade totalantalet kan bero på att ungdomar på introduktionsprogrammet tidigare inkluderades. Enligt uppgifter som Pernilla Tornéus refererar till finns det fortfarande drygt 200 ungdomar som kommunen inte har några uppgifter om vad de gör.

– Ja, jag reagerade också på det. Då har man ju inte koll.

Växjö kommun har en person, på Arbete och Välfärd, som ensam ansvarar för att kontakta och registrera ungdomar som omfattas av KAA.

– Vi inser att vi måste stärka upp den delen. Det är alldeles uppenbart. Man reder inte upp det ensam att jobba med denna delen, säger Pernilla Tornéus.

Hon berättar att hon strax före intervjun bokat in en träff med kollegorna på Arbete och Välfärd för att se till att få med en förstärkning i budgeten.

Med tanke på bristerna i skolornas rapportering, vet du om siffrorna för gruppen inom KAA är tillförlitliga?

– Det har uppenbarligen inte varit någon riktig styrning på det och det behöver uppenbarligen ses över. Jag tycker att vi borde fått signaler, för det ser alarmerande ut och vi måste göra något. Men det har vi inte fått. Nu ska vi kolla upp det ordentligt.

Ni har helt enkelt tappat bort en stor grupp ungdomar som lever i utanförskap?

– Ja. Och det är bekymmersamt.

Här finns alla delar i Smålandspostens serie om hemmasittare: